söndag 31 mars 2013

Håll ut, min vän, håll ut!"

Det värsta är att jag har gjort ytterligare ett inbrott ... vem är jag egentligen?

Detta inbrott var heller inte svårt att genomföra, även om det var lite mer tillstängt på detta ställe. Här fanns en liten grenklyka. Jag lirkade upp den.

Två britsar, en sovstuga? Här har någon alltså bott? Tänk då kunde man sova på 50 cm bredd.
Det visade sig att jag inte var den första som besökt detta ställe. Taket var fullklottrat av snirkliga anteckningar, mest daterade till 40 och 50-talet. Den äldsta jag kunde hitta var denna från 1939. Jag kunde läsa om stormiga väder, vårens första roddtur och en julafton ... här!

Längst in ovanför en av britsarna satt en liten vacker tavla. Jag fick sträcka mig fram för att kunna läsa på den ...
"Håll ut, håll ut i dyster dag,
ty allt blir ljust till slut.
Du segrar mitt i nederlag.
Ja, fäll ej modet en minut.
Håll ut, min vän, håll ut!" 

Inbrott med mersmak.

En dryg halvtimmas promenad, rakt ut på isen, hemifrån oss, ligger en liten ö. Mitt på den lilla ön ligger det en liten, liten stuga. Vem är det som äger den lilla stugan? Jag har ingen aning, men dörren stod välkomnande öppen så jag kunder inte låta bli att kliva på. Jag ville bara se till att allt stod rätt till där inne.


Inbrottet bestod i tre steg. Ett steg in över tröskeln, och jag stod mitt i köket. Ett, eller två steg till och jag befann mig mitt inne i kammaren. Det säger allt om storleken på detta ställe.


Åh, så sött! Jag är helt betagen. Allt är i miniatyr. En liten, liten spis, med en liten, liten spiskåpa ovanför. En liten, liten vedlåda med små vedträn i. Små smala trasmattor i helt rätt proportioner. Allt från en svunnen tid.

Jag är sugen på att flytta in. Kaffepanna finns redan, ved i vedlådan, skurmedel och trasa. Jag behöver bara ta med min stickning.

Takets färg är helt gudomlig!

Fönsterputs som jag minns från barndomen.
Intressant läsning
och annat nöje.

Och hissa flagga kan jag också göra ... även om själva stången såg ut att vara i det mest ruttna laget.

Jag har noga övervägt om jag vågar lägga ut dessa bilder på min blogg. Jag tänker att ni som är mina bloggläsare varken är några plundrare eller förstörare. Jag har heller inte talat om vad platsen heter. Så jag har bestämt mig för att jag törs.

Jag rörde inget, jag gick bara omkring, och det enda jag tog med därifrån var dessa foton med min mobil.
Jo, förresten, jag lyfte lite på sofflocket för att glutta ner i kökssoffan, men det var mest för att komma över min egna rädsla och mina tankar på att "tänk om det ligger någon där i" ... huhuhu. Nu minns jag inte alls vad som fanns där, så troligtvis inget av värde.

Den som äger stugan kan anmäla mig för inbrott eller också tacka mig för upplysningen om att det kanske är läge att åka dit för att låsa och laga ett trasigt fönster.

Ja, dessa tre steg är nog de mest brottsliga jag har gjort i mitt liv. Och jag fick mersmak!
Får jag, så köper jag stället!

torsdag 28 mars 2013

GLAD PÅSK ...


... till er alla!
Önskar alla glada vårgummor och vårgubbar i Starred.

En liten karamell till påsk!

Den kan väl bli bra med färgglada strumpbyxor och en vippa i håret till?


Dragkedja fram och ficka i sidan. Både funktionell och fin på samma gång.

Det är bara ett problem ... "FUL!" sa Anna-Klara, och ville inte ens prova. Jag funderar på att hoppa upp den med lite tyll nertill, undra om det då kan falla henne i smaken. Vi får se vad jag kan ordna. Jag hoppas ju fortfarande på att få se min lilla karamell!

Hjärtan i textilt återbruk.

Titta så fina hjärtan jag hittade i går! Jag kunde inte låta bli att köpa. Det i orange ska få pryda väggen här hemma, det vita har jag redan gett bort.

Det är Franzengruppen i Härnösand har gjort dem. De håller till i den gamla Franzenskolan, där har de också en liten butik med massor av fina handgjorda saker. Värt ett besök för den som gillar sådant.



http://www.franzengruppen.se/

onsdag 20 mars 2013

Hej, hå, vad står på? ... eller rättare sagt ... Å hej å hå vad man kan dra på ...

"Tänk om det inte är ett PIRAT-kalas" sa Jonathan när vi satt prydda och pyntade i bilen ... "tänk om det är ett helt vanligt PRAT-kalas" ... han kände möjligen att vi tagit det hela på lite för stort allvar ... det kan ju lätt bli så att man, i all iver, råkar göra det ibland ... alltså tar saker på lite väl stort allvar.



"Åh, vad fina ni är!" utbrast Karin efter att vi sjungit sången vi hade diktat ihop "... men ... eh ... det kanske inte har framgått till alla att det är ett piratkalas ...".
Hoppsan, jo det var förstås BARA till oss det hade framgått, så där fick man sitta, och känna sig lite extra rolig, under sin mustage, hela eftermiddagen.

Hur kunde han veta?

Ibland kan det bli så rätt trots att det skapas helt i blindo.

Som när de slarvigt slängda kläderna ligger och matchar snyggt till varandra. Och det till på köpet råkar stå en  madrass på sidan av i samma färgskala.
Eller när en tröja ligger slängd över en stol och en snygg lapp hänger fram och lyser upp stöket.
För att inte tala om när den ovikta, (rena) tvätthöden på köksbordet harmonierar med blombuketten, tidningshögen och lite annat rosa skrot som råkar finnas där.

Jo, även oredan kan faktiskt vara trevlig och killa lite på välmåendenerven i bland. Men det finns vissa förutsättningar, det måste vara en oreda i harmoni ;-).

Jag tvingas inse att det harmoniska och vackra inte alltid är det perfekta och ordnade. OCH att något vackert är SÅ viktigt att få vila ögat på i vardagen.

Ps. jag längtar till den dagen då jag lyckas skapa diskberg som ser trevliga ut ... om inte harmoniska, så kanske roliga?!?! ;-)

Törs man lägga sina dödsviktiga papper i denna?

Eller är det en relik i från forntiden. Något som bara ha råkat bli kvar längs landsvägen?
Jag vet inte om man kan förstå av bilden hur skraltig jag upplevde den, när jag skulle släppa ner "vårt hopp om framtid" i den. Men, nu är det i alla fall gjort. Nu ligger de där. Noga inklistrade och aviserade till den nutida banken.
Bara att vänta och se.

Plundra den inte. Jag lovar att det inte är värt det.

fredag 15 mars 2013

Aldrig lika eller alltid lika olika?

Dom här är ju i alla fall, olika men ändå lika ... jag tänker på färgskalan ...
Ett välkänt men ack så mysteriöst fenomen. Hur kan det bli så? Hur kan det vara så totalt och så utbrett? Varför slinker det aldrig med en till av samma slag? Hur kan det vara så vattentätt?

Jag brukar peppa med att ... "ja, men de är ju blommiga båda två" ... "Jo, det går bra, ränder här och ränder där" eller "dom är ju i alla fall nya båda två!" ... "Titta! Samma färg!". Det händer att det ibland är helt utan framgång, men även den minste och mest tjurige kan tvingas kapitulera när det inte går att frambringa vad som önskas. Och så fort att strumporna väl sitter på plats är det aldrig någon som klagar eller mår dåligt över variationen.


Hemma i Bandsjön brukade vi spela strumpmemory i strumplådan. Vad hittar man inte på för att försöka skapa lite ordning? Men här, hemma hos oss, går ju inte ens det. Memory kräver mer än bara ett enda stort virrvarr, det krävs att det någonstans där ner faktiskt finns två av varje slag.

Och när jag och Anna-Klara plötsligt hittar TVÅ LIKA, och näst intill kostar på oss ett liket glädjetjut, ja då visar det sig att ... dom är ju INTE HELLER LIKA!

Vi får trösta oss med att, det är härligt att alla är unika!

torsdag 14 mars 2013

tisdag 12 mars 2013

Här behövs det lite pepp ...

... nej det behövs faktiskt en SUPERPEPP!
Jag måste bli påmind om att det faktiskt kommer att bli sommar igen. I dag virvlar snön utanför fönstret, vilken inte alls är konstigt, eftersom det bara är mitten av mars.

Då tar jag fram mina bilder från i fjol. Konstigt, men jag har faktiskt glömt hur det såg ut. Mysigt tycker jag nu när jag ser dem. Och mysigt tyckte jag då när jag höll på. Jo det är ju just därför som jag gör det. Helt frivilligt.

Den här bilden är ifrån mitten av sommaren. Morotsblasten är liten och persiljan lika så. Skörden blev väldigt liten och allt hann inte slå ut eftersom sommaren var så sen och kall. Men vad gör det? Frukter som nöje, njutning och tjusning gav den mig och annan frukt kan jag köpa på mataffär´n.

Vilket underverk det är, detta näst intill oregerliga och självskapande konstverk. Jag fascineras av dess fabriker, med solen som drivkraft. Det hämtas och transporteras, vatten och nyttigheter. Det byggs, tjocka starka stammar, stora ballongliknade frukter och ljuvt skira blommor. Massor av goda dofter, smaker och vackra färger ger det oss. Det spricker fram, utvecklas, slingrar sig, knoppas, sprudlar, prunkar och formligen exploderar. För att sedan bara vissna ner och dö. Helt glömmas bort.

Kanske är det just den här förgängligheten som gör det hela så spännande och skönt. Om man kan landa i att "man hinner det man hinner och det blir det, det blir". Plötsligt är allt för sent och det finns inget att göra åt det. Man tvingas att acceptera och man gör det. Kanske just därför att det ALLTID, bara några månader bort, efter kyla och mörker, kommer en NY CHANS. Då är alltid gamla synder förlåtna, det är bara att börja om från början.

Karin ringde på morgonen. Hon gick också i tankar som jag sammanfattar i "en härligt prestigelös trädgård". Vi planerar inte att ligga och rensa rovor till knäna blöder. Och jaga ogräs i rabatter känns totalt ointressant.
Lättsamt, rofyllt och prestigelöst får bli grönsakssommarens ledord!

(då räknar jag inte med muskelarbetet, som i sig kan vara sådär riktigt härligt slitsamt)

Här nere i svackan, i dag djupt insvept av snö, ligger min täppa.

Tror ni att jag får se den igen?






måndag 11 mars 2013

Kroppkakspremiär ...

... hos oss!











Det var både uppskattat och kul och dessutom inte alls så komplicerat som jag trodde ... så det här gör vi snart igen!


fredag 8 mars 2013

Njut av fredag förmiddag!

Snart ska vi ut på "fjället" och njuta av solen. Vi har nämligen fått ett eget kalfjäll efter avverkningen. Säg vad vi INTE har i Starred ;-) ... jag menar, kan inte vi ta oss till fjället så får vi väl ta fjället till oss ... (fantasi har vi gott om).

Här om eftermiddagen när jag kom upp i mitt arbetsrum kände jag att något kändes så annorlunda. "Har jag tagit ner gardinerna?" började jag undra men insåg snabbt att jag aldrig haft några. Det var ett helt annat ljus i rummet, en ny känsla. Då förstod jag att det var eftermiddagssolen som nådde fram. Den ligger ju ganska lågt såhär års och har därför inte nått oss tidigare.  Men när nu skogen är nedtagen är förutsättningarna andra.

Nu är det visserligen bara förmiddag och då kan vi alltid njuta av sol ... under soliga dagar. Njuta av sol i barnkammaren. Njuta av sol på kökssoffan. Njuta av solvarma nappar (jag förstår om inte alla riktigt kan ta till sig den njutningen). Njuta av sol vid köksbordet ... och njuta av tanken på att vi snart får njuta av sol i hängmattan!




Ulla var över och lånade ut en bok till mig.
Tack för påminnelsen!

Jag behöver ju inte kommentera för ni kan ju läsa själva :-)