Så är vårens tredje och sista arbetsbytardag avklarad.

Denna gång hemma hos Stina och Christer.

Killarna har rivit en murken altan, hissat lite ladugård och samlat och kört iväg skräp. Vi tjejer har, som vi brukar, byggt hönshus. Praktiskt att ha en ladugård med redan halvfärdiga utrymmen som utgångspunkt. Några reglar och hönsnät kompletterade vi med. Och så har vi fixat stegar upp till värpreden och sittpinnar att sova på. Det blev helt enkelt toppenbra! :)

Här ser ni hur Stina brottas med gallret, småhönorna kacklar på i båset och Samuel häftar.

Vilket superbra och roligt sätt att umgås på. För även om massor av bra saker har blivit gjorda så känns gemenskapen som det viktigaste och det mest värdefulla med dessa träffar!

Tack för en underbart rolig dag! :)

Det kändes som om det aldrig skulle bli av ... men nu är det gjort!! :)

Att spadvända var omöjligt så David hyrde en fräs. Och nu är landet fräst ... det vill säga, den delen av gräsmattan som fanns kvar är nu ett blivande grönsaksland. Lite synd att gräset var kvar på fel ställe. Några av grästuvorna har jag försökt att flytta. Men det var ju bara för jobbigt för att hålla på med, så jag gav upp.

Den här jordfräsen ser så liten och fånig ut på bilden. I verkligheten var den som en skenande häst. När jag gick där med den kände jag mig som en liten pallervante. Den hoppade och studsade och kastade både mig och sig själv åt olika håll. Jag fick verkligen kämpa för att hålla fast den. Nu är det gjort och det känns så bra.

Välkommen juni ... och du, glöm inte att ta med dig värmen! :)

Kan man uppleva medelhavet på ett par kvadratmeter?

Vem vet om man inte testar?
När jag tänker på medelhavet så tänker jag SOL men tyvärr är den tilltänkta platsen skuggig, i en liten cirkel under ett träd. Det är en mycket torr plats och det kan väl vara på sin plats. Det är kanske inte de bästa förutsättningarna men jag gör ändå ett försök, så får vi se hur det blir.

Ni ser ju själva att det är katastrof, här måste något göras! Men den som har lite fantasi ser ju också förutsättningarna, stora!

Det är bland annat här jag saknar gräsmatta. Om vi skulle skapa "medelhav" av hela ytan är förstås gräsmatta onödigt. Stenplattor och torr, packad lera fungerar ju fint då. Men den svenska sommaridyllen står högt i kurs hos mig den med, så tanken är ändå gräs så småningom.

Steppsalvia, rosmarin, timjan och lavendel hör ju till. Salvia, hör det dit? En sådan får i vilket fall vara med. Backsippa ska visst också klara torka men är inte så medelhavsig. Lika så malört, kamomill och någon liten näva.

Jag har planterat en humle som ska få klättra upp för trädstammen. Egentligen ska det väl vara murgröna, men när humlen ändå fanns tillgänglig så fick det bli den. Den kanske även kan ge illusionen av en vinranka med lite god fantasi.

Grusnejlika, jag älskar grusnejlika. En sådan måste jag få tag i. De jag såg på handelsträdgården nu i veckan var så små och taniga så jag hoppade över dem. Men kanske ändå att jag införskaffar en av dessa.

Färgglada pelargoner i krukor får också komma med.

Så ser planen ut.


Jag har köpt mig en blå klänning, ärmlös, riktigt somrig. Jag har för min inre syn sett mig själv svassa omkring i den, här i min trädgård, med en stråhatt på topp. ;) Men verkligheten ser annorlunda ut.

Arbetsbyxor med mysbyxor under, fliströja och jacka ovanpå, grova skor, men utan mössa idag. Så är jag klädd när jag förbereder min medelhavsträdgård i miniatyr. 1 juni 2012.

Hoppas att värmen kommer snart!

En bild av en lummig, gräslös, skuggig trädgård, som vi fick uppleva i Frankrike 2010. En svensk variant av denna och sådana här trevliga middagar vore väl något att sträva mot? :)

Lite historia om Tingsgården i Starred

I går var vi på Sambiblioteket här i Härnösand. Det var Jonathan som drog oss dit. Han har varit med i en skrivartävling för barn och ungdomar i grundskoleålder och nu var det dags för prisutdelning. Musik, dragspel och trummor, cider och snacks bjöds vi på. Och Jonathan fick gå fram och motta ett diplom. Jag var superstolt över att han bara varit med, men själv önskade han ännu mer framgång. :)

När vi ändå var på biblioteket passade David på att låna boken Gods och gårdar i Ångermanland, från 30-talet, i vilken vi glada kunde vi bläddra fram vårt hus.

Vi visste sedan tidigare att det varit en tingsgård, vi har ju en stor "tingssal" på övervåningen. Vi har också tidigare läst i en gammal tidningsartikel, som vi hittat, att en man med namnet Stanin har bott här. Vi har dock inte vetat hur gammalt huset är.

Så här kan man läsa om vårt hus i Gods och gårdar:
"Manbyggn. uppf. 1785. Ekonomibyggn. egenhändigt uppf. av nuv. äg. 1937-40. Gården har fordom varit tingsställe. Nuv. äg. inköpte den 1937 av P.A.Hagqvist. Den sistnämnde hade inköpt gården från häradsdomare Stanin. Å ägorna finnes en sten, vid vars fot en gammal gravplats är belägen.
Äg. Erik Anton Berglund f.09 Son till Helmer Berglund o.h.h. Ester f. Meander."

Huset är alltså byggt redan på 1700-talet. Vi trodde inte att det var så gammalt, roligt! Vi vill veta mer om dess historia så vi får försöka forska vidare.

Och titta på våran stora lönn!! Den är bara en liten, liten kvist. :)

Välkommen hem ...

... till oss!
Men ta på klättrarutrustning alternativt grottkrypardräkten.

Ja, jag visste inte heller vad som var upp eller ner. Men nu har jag rett ut det hela.

David och två andra killar har kämpat hårt medan vi har varit borta. Flera kubikmeter jord har de handskottat ut ur grunden. Otroligt!

Vi hade 270 i takhöd innan nu har vi sänkt ner till 370. Katedral eller jordkällare beror på synvinkeln.

Nedersta varvet stockar är helt ruttna på viss ställen. Dessa måste vi byta ut. Och när vi nu har öppnat golvet, förstår vi varför vi har frusit i vinter. Vi tar nog lite mer isolering denna gång!

I dag kommer en byggnadsvårdsexpert för att hjälpa oss att fatta några viktiga beslut.

Min vanliga tågtur trogen, Sundsvall - Göteborg ... eller skall jag kalla det för mitt oturståg?

Vi fick springa, på nolltid, mellan våningar och spår, över viadukter och genom hallar för att byta till Sundsvallståget. Jag har gjort det mången gång förr, då med "bara" ett barn, vagn och väskor. Jag har även gjort det samma, höggravid, och med två barn, vagn och väskor. Nu har jag gjort det med tre barn, vagn och väskor. Tur att Karin och Noomi var med denna gång!

Innan hissdörrarna gick igen hörde vi hur en "herre" (läs viktig gubbe) förklarade, lite nedlåtande, för sin kvinna "De var från landet". Han måste ha förstått det när han såg hur effektivt och blixtsnabbt vi packade in oss i, den minimala, hissen. Inkilade barnvagnar, staplade väskor, mammor och barn längst uppe på. Alla måste med samtidigt, inte en kubikcentimeter var outnyttjad. Handlingskraft!

Är alltid tåget mellan Göteborg och Stockholm minst 25 minuter sent? Eller är det bara när jag är med? Och varför lägger de då alltid avgången för anslutande tåg till Sundsvall endast 30 minuter efter?

Men inget ont som inte har något gott med sig. På det här sättet får vi ju alltid åka gratis. Över 60 minuters försening medför pengarna tillbaka. Resultatet blev 120 minuters försening. Vad med för det då?

Nu på morgonen har jag fått höra att mamma, som skulle åka med tåget efter oss, från Göteborg och hem, kom hem klockan 8 på morgonen i stället för klockan 24 kvällen innan. Undra vad hon får för ersättning? Tack och lov att jag slapp sitta på perrongen och vänta så länge med mina barn ... :P

Hejhej! Nu är jag alltså här igen. Jag har bara haft lite semester :)

Mina barn!!!

Klockan är ett. Båda barnen sover och här sitter jag i solen på trappan och snoppar av bladknoppar från vidjor som jag plockat. Till och med blektårna har fått komma ut i ljuset, värme mmmmmm. Men jag gör något mer ... jag gruffar ... med en bred och djup rynka mellan mina ögonbryn, gruffar jag, helt kopiöst och obegränsat mycket.

Och varför då rå? kan man undra. Jo, det är så synd om mig som har så jobbiga barn. Jag är såååå trött. Dom bara gnäller och gnäller, och bråkar och bråkar. Dom vill aldrig det jag vill och jag vill aldrig det dom vill :/. Säger jag nått så gör de precis tvärt om. Varför?

Jag tänker att "jag måste börja jobba ... jag måste ansöka om dagisplats, så jag slipper detta"

Vad är det för fel? Det var inte alls så här jag hade tänkt att det skulle vara. Det är inte såhär jag kommer ihåg att det var när jag var liten och mamma var hemma. Som jag minns det så lekte vi och hade roligt hela dagarna. Mamma ordnade allt för oss, klädde på och klädde av, fixade mat och fika, gick med oss på utflykter och servade oss på alla tänkbara sätt. Och vi lekte och lekte i det oändliga. När jag föreslår att vi ska gå på utflykt så vill inte Anna-Klara följa med. Och när jag ska göra ordning fikat så hittar Nisse en färgburk med falurödfärg och hinner med att börja måla innan jag märker något. Man kan tappa lusten för mindre.

Dagis, det har jag egentligen inget emot. Men som en lösning för jag inte orkar med? ... det är ju mina egna barn! Jo, så är det. Och vet du vad? Jag vet massor av mammor som känner det samma. Som har valt att börja jobba för att de inte orkar vara hemma. Faktiskt inte för att de älskar sitt jobb. Jag vet massor! Varför ska inte jag få göra det samma?

Å, då tänker jag genast ... "Vad är det med dagens mammor? Är vi för klena för att ta hand om våra egna barn, fast vi till och med har ambitionen att vilja?! Eller är det fel på våra barn? Jag menar förstås, på hur vi uppfostrar våra barn. Till odrägliga ungar som inte lyssnar ett skvatt på oss föräldrar? Eller är det så att vi älskar våra barn så oerhört mycket och är så rädda om dem att vi inte vågar fostra dem ... och att avsaknad av fostran ger följden att vi inte orkar med dem."

Törs man skriva sånt här? Så politiskt okorrekt. Det är väl inte bara mammor som är hemma med barn? Men ändå lika verkligt. Det är ju bara mammor jag har pratat med. Jag kan egentligen bara tala för mig själv. Och ingen som inte känner igen sig behöver ta åt sig. Mina tolkningar av andras tankar och känslor är förstås utifrån hur jag själv känner och upplever.

Ni hör själva ... det är nog dags för mig att börja jobba, ta en liten andningspaus. Problemet är bara att jag inte vill missa den här tiden, nu när de är små. Jag vill vara med dem!! Men den här ständiga förhoppningen, den som är min käpp och stav som jag klamrar mig fast vid och som gör att jag orkar dra mig vidare, förhoppningen om att det ska bli enklare bara de blir lite större verkar aldrig besannas. Det verkar snarare bli det motsatta.
Jag kapitulerar .......... jag brukar göra det så här emellanåt ... sedan tjurar jag på ett tag till.

Under tiden som jag sitter här och gräver ner mig själv så växer ett litet staket fram. Lite vingligt än så länge. Är det ilskan som gör det mån tro? Stackars mig! ;)

Och annars då, när jag är så där glad och säger att jag älskar att vara tillsammans med mina barn, ljuger jag då? Nej inte ett endaste dugg (det gör jag sällan, för jag är så dålig på det) så komplex är vår tillvaro bara.

Om någon inte förstår det så vill jag bara säga att jag ÄLSKAR mina barn över allt annat, jag tycker att de är det mest underbara som finns ... precis som alla andra mammor också tycker!!!

Kram till alla kämpande föräldrar! Jag ser upp till er alla, trötta som pigga, hemmajobbande som bortajobbande.