Till skogen gick Lala med korgar två, hon tänkte hon skulle dem fulla få, av blåbär och lingon så rara ...

Vad praktiskt det är att slippa åka långt för att plocka bär. Vi bestämde oss på två röd och var ute i skogen lika snabbt. Och inte tvingades hon "sjunka ner på en stubbe" heller. Bären fann vi. Små röda och rara.

Och hur trött hon än må vara, så orkar hon springa den sista biten hem.

Älskade Lala, tack för en mysig kväll! 

Jag har en liten gumma i grönsakslandet.

A-K har sett "gummorna" (som hon kallar dem) på Murberget och vill absolut ha sådana kläder som de.

Jag köpte en duk på loppis, den var vävd så att den hade både randiga, rutiga och ett enfärgat parti. Jag slaktade den och sydde en "väst". Det svarta tyget som jag använde till kjol, hade jag liggande. Stora fickor i sidorna växte dit under arbetets gång.

Jag ska sy ett förkläde och en blus med stora vita ärmar också "och så en sjal till huvet", hon har noga studerat hur det ska vara.

Jag tyckte att det var lite smart att sy ihop "västen och kjolen", istället för att göra dem separatt. Då hade det blivit mer för utklädnad. Nu blev den användbar och fungerar som en vanlig sommarklänning. Men med förkläde på kommer det att se ut som en lite "dräkt".

En liten virkad docka.

När barnen ska somna, på kvällen, passar jag på att virka. Det är mysigt att ligga där en stund tillsammans, även om man inte säger så mycket till varandra. Nisse somnar oftast först. Anna-Klara ligger längre och studerar noga mina rörelser med virknålen och garnet. Jag tror att hon kan virka snart, bara av att ha tittat på. Och det tror hon själv också. "Jag vill också virka!" tjatar hon, men det passar ju inte när vi ska sova ... och annars hinns det aldrig med. Men tids nog, får jag tänka.

Här är senaste kvällsverket.

Det är i vilket fall en sövande syssla. Det är inte bara barnen som somnar.

Volanger och vingar a'la 70-tal

När jag var liten sydde mamma ofta klänningar med vingar till mig. Jag minns speciellt en rosa klänning, med lång kjol i flera volanger och med en topp med vingar på axlarna och knytning runt midjan. Jag var Sååå fin i den, tyckte jag. Jag önskar att jag hade ett foto så jag hade kunnat visa.

Jag ville sy något liknande till Anna-Klara och satte så igång.
Men "vingar" ser inte nu som då. Det blev stor besvikelse när jag förklarade att de rynkade små tygbitarna på axlarna "visst är vingar och det är jättesöta". Nej, vingar, idag, är stora och sitter på ryggen. Besvikelsen var så stor att det var bara till att sy ett par stora vingar och fästa där bak. De skymtas lite på bilden.

Och sedan, de "riktiga", vingarna kom på plats har klänningen minst sagt använts flitigt. Den håller både för nationaldagsfirande, studsmattehoppning, dagisavslutning och till och med att sova i... Sschyyyyyy...
:-)

Rödluvan.

I går under vår Sakura, bjöds vi på en föreställning under de blommande körsbärsträden. Ni tar nog inte miste på vem det handlar om.

Käpen har Karin stickat och beskrivningen är hämtad ur boken som syns på bilderna nedan. Jättefin!!

"Mycket bättre än hemma!" tycker den här prinsessan!

Och det kan man ju förstå ... även om jag måste vara lojal mot mitt egna hem och säga "borta bra men hemma bäst" ;-)

Öckerö är underbart! Ljust och fint. Klippor och hav. Blommor och blad. Regn och blåst. Sol och värme. Vi bjöds på hela spektrat medan vi var där.

Jag sydde en klänning till Anna-Klara medan vi var där. En enkel, ärmlös, modell. Både mönstret och tyget köpte jag på Stoff och Stil. Knappen där bak saknas och skärpet var tänkt att knytas baktill.

Tänk att man ska behöva åka till andra sidan av Sverige för att komma sig för. Och det där med att åka till Stoff och Stil och handla material, det var nästan förbjudet med tanke på hur det ser ut på materialfronten här hemma. Skåp och lådor är ju redan fulla.

Nöjda och glada känner vi oss i vilket fall :-)

GLAD PÅSK!

Ibland får man nöja sig med det lilla ...

... som att till exempel väva bara en väldigt liten matta.
Det har jag gjort ikväll, och tänk, det var flera som blev glada.

Kotten, Ballerinan, Cowboyen, Anna-Klara och jag!
Ja, Kotten, hon blev så glad att hon bjöd på te. :-)

En minimatta i dubbelbindning. Tyvärr har jag missat ett rör i skedningen, men jag orkade inte göra om så det fick vara så ... det är det som gör att det ser lite konstigt ut på mitten av mattan.

Nu är jag sugen på nästa projekt!

Jag fortsätter väl där jag slutade ...

... även om det var ett tag sedan och tårtan är uppäten för länge sedan.

Det var väldigt roligt att göra tårtan. Lite otippat att jag skulle dra till med en sådan sockerbomb. Men det gjorde jag.

Och hög blev den också! 17 lager räknade farfar Anders att det var i den. Choklad, grädde, hallon och sånt där smaskigt om vart annat ;-)

Man kan ju bli matt av mindre ;-)

Fem år om två dagar, med helt oförstört självförtroende ... och ett hiskeligt humör.

Man kan ju i alla fall hoppas angående självförtroendet, och att det så får förbli i framtiden.

Hon har designat tårtan själv. Ritat och förklarat "som ett spöke med gröna prickar och en krona ska det vara" ... "och rosa med grädde och hallon inuti" ... jag tänker och tänker och försöker hitta på hur vi ska få till den.

"Jag är VÄRLDENS BÄSTA BAKARE!! ... bäst i hela vårat liv!" sjunger hon glatt medan hon vispar ... några minuter innan var det dock annat ljud i skällan ...

... för humör har den här söta lilla fyraåring. Mitt i den mest sprudlande glädje kan hon bli så arg så det slår gnistor om henne, det kan man väl inte tro? När jag tog fram receptboken blev hon helt rasande "vi ska inte göra den tårtan JAG HAR JU SAGT HUR DEN SKA VA!" Att förstå att det bara var receptet till tårtbotten vi behövde var svårt. "Saftig sockerkaka" läste jag och försökte förklara ... "Jag ska inte ha nån saftkaka, jag ska bara ha en vanlig KAKBOTTEN!!!"

Hon har själv önskat en bild med denna pose ... hon vet vad hon vill helt enkelt.

Som tur var lyckades vi komma överens till sist, så "kakbotten" blev det. Först en rosa och sedan en vanlig vit också.

Vi sätter ihop tårtan i morgon, så det finns ingen bild på den färdig ännu.

Mums!

Pompompaus!

Efter frukost tog vi oss ett dopp i sjön. 22 grader varmt i vattnet, stekande sol och alldeles vindstilla. Dessa tre faktorer resulterade i att även den här mamman badade ... till allas stora förvåning. Fast barnen blev egentligen inte alls så förvånade, de tyckte mest bara att det var väldigt roligt, så jag inser att jag MÅSTE bättra mig på badfronten! Och jag kan meddela att ÄN slår jag Jonathan i att simma i kapp!!

När det var dags för lunch så lämnade vi halva packningen på stranden och gick hem för att äta. Bäst som vi satt där kring matbordet så öppnade sig plötsligt himlen och en stor ängel ... nej jag bara skoja ... blixtar och dunder och massor av regn föll ner!

Det fick bli ändrade planer, och inte oss emot. Mysigt tyckte vi och tog fram alla, samlade, gamla silkespapper, toarullar, saxar och lim. Vi mammor ägnade oss åt att göra pompoms medan barnen gjorde alla möjliga andra kreationer.

Det blev ett skönt avbrott i solen och värmen, det kändes nästan som en "räddande ängel" :-)

Den kvarlämnade packningen var perfekt att hämta några timmar senare. Och ett till dopp för barnen blev det också.

Vill du se hur man gör pompoms så kan du klicka HÄR!

Min dockvagn!

"Mamma, mamma, mamma då är det bäbisen som ropar", alltså dockan. "Maammaa, maammaa, maammaa, då är det jag". Tänk att jag inte hörde det med det samma! Och tänk att trotts att jag nu vet, så svarar jag ändå fel hela tiden ... det är inte så lätt att vara mamma inte.

Den här lilla mamman verkar dock klara det fint!

Jag tror nästan att det är jag som står där ...
... men det är 35 år senare.

Vagnen är komplett, allt finns kvar och är helt. Det är bara någon som har ritat på suffletten någon gång, men det är i stort sett borttvättat. Fotsacken ligger under dynan, som den alltid har gjort. Tänk vilken mamma JAG har!

Tänk att man kan gå ut och plocka sitt eget kvällsfika i trädgården!

En tallrik med jordgubbar och mjölk, då sover man gott sedan! "Av mjölk blir man vacker och stark" har jag lärt mig. Och jordgubbar är ju proppfulla med järn. Järn som är bra för de röda blodkropparna i blodet, de som transporterar syret, ni vet, till alla små fabriker runt om i kroppen.

Jag rekommenderar ALLA som inte har jordgubbar i trädgården, att genast skaffa sig sådana. Det är enkelt. Jag har dem i pallkragar. Ifjol fick vi bara en gubbe, typ. Då var plantorna nya och jag misströstade lite, måste jag erkänna. Men i år! Det dignar! Vi plockar och äter direkt från landet och så plockar barnen in och äter till kvällsmat.

Kan man vara sur om man får äta hur mycket jordgubbar man vill? Ja, man kan ju alltid försöka. Men det går rätt så dåligt, även om man är "jupertlött" som Nisse brukar vara.

Och får man inte jordgubbar och mjölk här hemma, så kan man förstås springa över till farmor och farfar och hoppas på bättre jordgubbslycka där!

The pancake-people!

Here we are!
Idag tog vi slog till på en ugnspannkaka. Med grädde och sylt såklart!

Och det med mycket gott utfall. Ingen kan väl motstå ett vulkanlandskap med sprutande hallonlava? Mums. Tomt på alla tallrikar.

Havet!

Det är en skön känsla när man känner att man intar stranden.
Man bara kör fram, rullar in, fäller upp, blåser upp, vecklar ut, packar upp, helt enkelt breder ut sig och bara lever. Så släpper man iväg en efter en iklädd badbyxor och puffar. Med en hink i ena handen och en spade i den andra skuttar de iväg. Som ett oändligt och färgglatt pärlband som knoppas av från moderskäppet.

David kämpar för livet. Och vi är jätteglada över att han är med! Han gör det bra tycker vi. Och det tar sig. Innan kvällen var över hade han både stråhatt och bara tår, och en hallon- och lakritsglass i näven. Kan man tänka sig? Ja glassen är vi förstås inte förvånade över. :-)

Så börjar det så smått packas ihop runt omkring oss. Ekipage efter ekipage lämnar stranden. Och snart sitter vi där, ensamma i kvällssolen.

Tack för en mycket härlig dag!