Ha en underbar dag ni med!

Tur att man har två av det mesta ... nyss slogs de så hårtussarna rök ... båda ville ju ha elvispen. Men då löste mamma det på ett så gentilt sätt som att plocka fram en till elvisp. Så nu vispas det för glatta livet!

... så kommer vi till detta med det språkliga ... heter det "vara bland likasinnade" eller "vara i bland likasinnade"?
HJÄLP!

SO I´m in LOVE with a SUCKER!

Jag tänker på ... the "vacuum-sucker" ... han som ligger här utsträckt framför mig.

Har du också din dammsugare placerad på husets bästa plats, mitt på golvet vill säga?! Där ligger min troget och väntar. Viftar glatt på svansen när någon av oss virvlar förbi. Alltid redo att ta tag i sina åtaganden.

Som sagt, alltid till hands. Då blir det aldrig så jobbigt att grabba tag i munstycket och stampa till lite med foten. Dansa över golvet och se resultat på ett litet kick, enkelt helt enkelt. Och finns det något härligare än när det rasslar till riktigt ordentligt i dammsugarröret?
Mmmmm man både känner och hör, hur mycket nytta det gör.
Och tänk när det tillfälligt blivit ett litet stopp, en propp,
som plötsligt släpper och man hör ljudet och kraften i suget återuppstå.
Vad vore livet utan min dammsugare? tänker jag då.
Det är nästan som musik ...

Men med närmare eftertanke ... den här doften som uppkommer medan dammsugaren jobbar, om inte påsen är alldeles nybytt ... vad kommer den ifrån?

Jo, jag fattar nog. Hmmm hur fräsch är den?

Jag menar, den sugs in i röret, tar med sig skräpet in i påsen där den sedan filtreras genom finfint damm, hudavlagringar, hår, torra ostbitar, små korvsnärtar, mandarinklyftor, halvätna köttbullar, makaroner och andra läckerheter innan den sedan blåses ut i rummet igen ... UUUuuuöö
Nu slår det mig plötsligt att det kanske bara är jag som suger upp sådant? ... alla andra kanske bara suger upp lite damm, något sandkorn, ett hårstrå ibland och på sin höjd några smulor?
Hur äcklig är jag?? Ååh nej, har alla tänkt på det redan ... ? Fast visstja, det var ju dammsugarn som kanske var den äckliga, inte jag.

Han som har varit min bästa vän i så många år ... och så visar det sig att han är en riktig ofräsching. Ja, jag säger HAN för min är mörkblå, och det är tydligt på något sätt att det är just en han.

Ojoj .. något måste göras åt saken. Så här kan han inte få fortsätta att förpesta vår inomhusluft. Lösning? Ska jag kanske fixa fler, en till vardera rum, då behöver de inte rastas lika ofta och ofreschören sprids inte lika mycket. Hmmm eller så kan jag ju kolla om det finns en nyare modell, med ny teknik som filtrerar på ett annat och bättre sätt ... jag har nog sett att det finns minsann!
Man brukar ju säga att om något är riktigt gammalt och äckligt så vandrar det snart ut av sig själv. Det kanske vore en idé? ... att om jag bara fortsätter så här ett litet tag till så kanske han vandrar iväg och problemet är ur världen.

Åh, nu ser jag honom ligga där, i sin marinblåa ton och med sin gråa veckade plastslang slingrad omkring sig. Helt ovetande om mina tankar. Tänk om han visste! Han har ju varit så trogen och jag har verkligen saknat honom nu när han har varit borta, uppe i Starred, i några dagar.

Men helt plötsligt känner jag mig totalt osentimental ... Jag kanske borde skaffa sop istället? Nej, vet du vad?! Det handlar ju faktiskt bara om en dammsugare. Nästa gång ska jag köpa en rosa! Eller finns dem i retrodesign med stora oranga blommor på?

I mitt köksfönster

Det är inte så vanligt att jag bjuder på en bild av mig själv, men i kväll gör jag det. Bara för att jag är så glad över att jag kan sitta såhär i mitt köksfönster. Ser ni ljuset? Ser ni trädet? Ser ni hösten? Ser ni min belåtna min? Allt är på riktigt! ... och ser ni att jag har jackan och skorna på mig? ... det har jag förstås inte tänkt ha så länge till ... men vem vet ...

Vi mötte nämligen vår närmste granne för första gången i dag. Han bor sommartid i en stuga som ligger intill vår gård. Mycket trevligt. Plötsligt erbjöd han oss att låna hans separett toalett i vinter om vi skulle få problem med vår egna. Otroligt snällt och generöst och jag lyssnade noga och artigt på när han visade hur den skulle användas och hur jag skulle slå på elementet i skjulet osv.

MEN VA? Problem med toan? Är det sånt man brukar få? ... det lät på honom som om det var den mest vanliga och naturliga sak i världen ...

Jag kan se framför mig hur jag mitt i iskalla vintern springer, i stora stövlar och oknäppt kappa, med ett barn på varje arm, genom ringlande snögångar fram till hans stuga. Hur jag måste skydda mina barn från snö, storm och kyla, under min kappa, medan jag tar i allt vad jag kan för att lyckas fösa upp den igendrevade dörren ... för att "slå en liten drill" ...

Nej, så har jag inte tänkt ha det! Vi tänker nog renovera toan i stället, vi tycker att det låter som en lite bättre idé faktiskt. Och så tänker jag elda så att kaminerna glöder!

Vi inte oroliga, inget skrämmer oss, vi tänker bara att vi går en spännande framtid till mötes ;)

Och jag vill verkligen understryka att jag är mycket tacksam över så generösa grannar och över all information som gör att vi hinner rusta för att göra vår framtida tillvaro lite enklare.

Jag visste inte att man kunde ha en egen tingsgård!

För ett år sedan stoltserade jag med att vi hade köpt ett hus! 200 härliga kvadrat har vi levt på under detta år. Varmt, skönt och bekvämt har vi haft det. Det har verkligen varit jättebra!

Men även det som är bra, det som är lyckligt och lyckat kan plötsligt ta slut ... och utan att man vet det, kan något ännu bättre, något ännu större, något ännu vackrare vila runt knuten när man minst anar det.

Plötsligt, en helt vanlig sommarkväll, var David och jag ute och åkte. Vi hade fått ett litet uppdrag. Jag undrar fortfarande VEM som gav just OSS detta?

Uppdraget ledde oss till en plats som vi inte visste fanns och vi blev båda totalt uppslukade av detta ställe. Av atmosfären, mystiken, friheten! Det fanns inget tvivel just då ... inte på vad vi tyckte, vad vi kände eller vad vi ville ... men mycket tvivel på att det skulle kunna bli till en verklighet. Åh, vad vi är glada och tacksamma för detta "uppdrag" och ÅÅH vad vi är glada över att det finns människor som tror på oss, människor som vill satsa, hjälpa och lämna vidare!

TACK!!

I veckan blev fågelvägen sålt, det gick fort och lätt trots dåliga tider för husförsäljare. Vad skönt! Vi har pustat ut rejält, stå med kostnader för två hus känns ju inte som någon optimal situation. Men visst känns det lite sorgligt också, jag har faktiskt lärt mig att älska denna bleka lilla mexitegelvilla.

Så i vinter skall vi alltså inte bo på 200 kvadrat, i år drar vi till med 300! Jag är i det närmaste säker på att vi varken kommer att ha det bekvämt eller varmt. Men vi kommer att ha det LJUVLIGT och MYSIGT!

Tofflor, yllebyxor, plädar och skinn, vedspisar och kakelugnar. Det passar oss bra det. Frigolitring på toan tycker jag är lite ohygieniskt, men det kan bli ett efterlängtat och älskat inköp det med.

Och om planen går som den ska, kommer det stå ett par tofflor där och vänta även på dig. :)


Nyfiken på insidan?
Hoppas, för det kommer, jag lovar! :)

Knack, knack

"Hej! Välkommen! Vad roligt att du har hittat hit!
Oj, här står jag med otvättade hår och i mysbrallor ... men vad gör det? Kom in!
Slå dig ner. Opps STOPP vänta! kolla först så att ingen liten filmun har torkats av just där du tänkte sätta dig. Nej, det är kanske inte så välstädat ... svårt att hinna allt. VA? Vad sa du? ... ja, ljudnivån och tempot kan vara i högsta laget i bland. Men hoppas att du kan KÄNNA LUGNET ÄNDÅ!!! Nej, det är inte alltid så, vi växlar mellan alla ytterligheter här. Lägg gärna upp fötterna vettja, soffan är din. Vill du ha kaffe? ... tyvärr har jag ingenting till ... men vi kan baka en kaka! Om du vill? ... det är bara att sätta igång, känn dig fri! Eller förresten ... glömde visst att köpa ägg ... så vila dig istället ... en skvätt mjölk har jag ju förstås.
Kaffet är klart! Gör dig en liten plats på bordet ... fast du, ta den andra stolen i stället ... den där är lite ranglig, ska snart limmas, bättre begagnad som det mesta här. Hmm ... ja inredningen ... ingenting är ju som det egentligen skall vara, det ser alltså inte ut som det EGENTLIGEN ser ut hos mig ;) ... för jag kommer liksom aldrig dit. Men det finns en tanke för allt och visst är det mysigt ändå?! :)

Ja, jag tänkte ju börja blogga ... men jag smyger igång lite försiktigt ... en mamma har ju viktigare saker för sig, än att blogga ;). Först tänkte jag att jag skulle ha värsta öppningsceremonin, klippa band och blåsa fanfar. Men, nej det blev inte så ... skönt, jag är ju inte den som gillar att stå i rampljuset, jag är alldeles för blyg för det, får svettningar och blir darrig på rösten. Jag gör mig liksom bättre i mindre sammanhang ... tu-man-hand gillar jag mer ... lite stillsamhet i virrvarret, stressen och pressen.

Än en gång, vad roligt att du har valt att titta in. Jag hoppas att du vill stanna, för jag avskyr avsked.

Välkommen när helst du önskar!"

Är jag en ballong?

Det ligger kanske närmast till hands att tänka på en liten rund ballong, men nu tänker jag faktiskt på en sån där avlång. En sån som det, näst intill, är omöjligt att få in luft i. Man blåser tills huvudet snurrar, senorna på halsen är helt spända och ansikte och ögon är alldeles röda. Så plötsligt blir det en lite bula på mitten, "Ja!" :) ... man känner sig lite smånöjd, vilar en stund och tar sedan i på nytt. Nu går det lättare. Ballongen växer och växer och den ser så där glad och fin ut. ända tills man tappar taget och den prrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrruttar iväg ........ platt. :(
Kom igen! Ett nytt försök. Om man inte väntar allt för länge kan det gå lite lättare att få in luften denna gång. Och så växer den och växer och växer men någon är framme med en bara lite, lite för vass nagel, kan gott vara jag själv ... å pyyyyyyyyyyyyysch ... platt igen.
Laga med tejp vettja! När det händer lite då och då måste man lära sig att inte ge upp! Så ... ett försök igen då. Och den växer och växer och växer och växer och nej STOPP! inte för MYCKET, för då! POFF!
Ja, ha, vi sopar ihop slamsorna.
Går den att rädda? Jaa då, nema problema, vi är bra på att lappa och laga här.

En gång till. Och kom ihåg, lagom är bäst!

Tack till min ÄLSKADE syster Karin, en av mina största inspirationskällor!

Mitt stora runda bord.

Har jag inte alltid önskat mig ett runt bord? Jo, det har jag och tänk att just idag fick jag ett! Det är dessutom inget vanligt litet runt bord, det är ett riktigt stort exemplar, med rejäla ben. Tunna, smala, smidigt svarvade ben hade kanske varit en smäckrare syn men detta står ju stadigt i stället. Och tur är väl det eftersom man måste klättra upp på det för att nå och komma åt att skura över allt. Invigt det har vi gjort, med många glada fina människor omkring. Jippie, vilket bra bord, som kan rymma många kära! ... men jag fick ju inte bara ett bord idag utan även de fönster jag önskat, de golv, de tak, de rum, den utsikt ... det HUS jag har önskat!! Åh vad spännande att se hur framtiden kommer att formas ...