Hej.

Just nu är det min pinsett och min symaskinstrampa som jag saknar mest ... och då menar jag just nu! För en timma sedan var det mina ståltrådar och om en timma kommer det troligtvis vara någonting helt annat.

Ja just, pinsetten ja, den är borta :( ... de som mött mig den senaste tiden kanske har förstått detta för länge sedan ;), själv har jag inte varit lika medveten. I enbart dunkelt ljus och utan funktionsduglig spegel är det inte alltid så lätt att veta, bra eller dåligt? Men att det var lite väl vildvuxet omkring och mellan ögonbrynen upptäckte jag dock i dag när jag plötsligt såg mig själv i ny dager. Eller också är det bara så att det går till en viss gräns ... sedan går det inte att missa, ens i den grumligaste spegel. Den gränsen är i sådana fall nådd nu, kan jag berätta.

Vilka otroligt onödiga problem man kan ha!!! Lika världsliga och ogudaktiga som de flesta andra problem och bestyr man har ... men dock. Jag beger mig nu, i alla fall, till stan (Karin jag menar Härnösand) med mina yviga bryn för att inhandla en ny pinsett (... jag har lite annat på listan också).
Lampor finns redan för att sätta upp och spegel får vänta till en annan dag.

Hej hej!

1 december

Ett vykort ifrån denna frostiga morgon i Starred.

När allt redan känns så bra att man börjar undra om det verkligen är på riktigt, då kan det tydligen bli ännu bättre :). Budgivningen är avslutad på grannfastigheten.
Vi andas ut, vi jublar, vi gråter en skvätt av lycka.
Nu väntar vi på våra nya men välkända grannar! 
VÄLKOMNA!

Sorglighet blir till tacksamhet!

Att säga farväl till världens bästa förskola är inte det lättaste ... i alla fall inte för en hyperkänslig mamma som jag. Trösten kan vara tanken på att alla dessa känslor beror av någonting mycket bra. Och jag ska vända det till tacksamhet istället.
Tacksamhet över allt vi fått med oss där ifrån. Att jag alltid har känt trygghet i att lämna Anna-Klara där, trots att hon ofta har tyckt att det varit lite jobbigt att lämna mamma på morgonen. Att jag aldrig har tvivlat på att hon har blivit väl omhändertagen. Tacksamhet över den fina personalen och de fina små vännerna som alltid har mött oss med glada och välkomnande leenden när vi kommit. Tacksamhet över att få se min lilla flicka växa och bli allt mer trygg även ibland andra människor än familjen. Tacksamhet över allt roligt Anna-Klara har fått göra och vara med om där!

Jag har svårt att förstå att det faktiskt bara är ett år hon har gått på Kompassen. Den tid hon har tillbringat där känns så betydelsefull. Men om man tänker efter så betyder faktiskt ett år en tredjedel av Anna-Klaras liv.

Så idag, är sista dagen gjord ... och med sig hem fick Anna-Klara två fina böcker. En barnens bibel och en bok som handlar om Anna-Klara!

Hon har läst boken om sig själv, för hela familjen, ett par gånger i kväll. Den är så fin med text och bilder som visar vad hon och hennes kompisar har gjort.

Så här fint har kompisar och personal beskrivit Anna-Klara:

Du är en bra kompis
Du gillar att sjunga och dansa
Du är rolig att leka med
Du är söt och gullig
Du är glad, och ännu gladare blir du när du får måla.
Du är uppfinningsrik
Du är snäll mot andra

Jag känner igen vår underbara lilla flicka!

Tack Ann-Sofie, Anna, Annika, Åsa och Siv, kära Kompassen!

ps. Glömde jag att nämna min tacksamhet över att jag har Anna-Klara!? ;) ds.

Underbara små kusiner på släptåg ...

... hör till sånt som man vill se var och varannan dag ... i fortsättningen också!

Och vinterformen skulle, även den, vara räddad! För det kändes, att fortsätter vi såhär så kommer vi säkerligen få upp flåset i vinter, pjuuuuh ... :P Allt för glada och vilda mammor kan dock orsaka lite väl mycket kaos ... ;)

Om du har sett en vilsen hatt ...

... så kan det vara våran. För vår snögubbe tappade sin i blåsten i natt.
Detta kan man alltså åstadkomma av 5cm djupt snötäcke. Vilken prestation! Jonathan är nöjd med sitt verk! :)

En storebror är riktigt bra att ha!

Första snöbollen!

Stjärnan lyser och i gårkväll fylldes hela huset av pepparkaksdoft, underbart!

Jag vet inte hur många fålar Nisse har ätit nu på morgonen, och Staffan han finns knappast kvar. Tur att Karin bakade mer än en uppsättning av dessa :)

1:a advent drog igång även hos oss ...
... och som oftast, med dessa småbusar, gick bakningen i racerfart! Så även gräddningen.

Ganska snart blev Karin och jag ensam kvar vid bordet ... inte helt fel det heller. Vi saknade dock den traditionella stämningsskaparen "spring min Polle ...". CD-skivorna har inte kommit till rätta ännu och när jag tänker efter kom nog aldrig just denna CD fram på förra stället heller. Den är alltså två flyttar bort eller vad det nu blir? När firade vi egentligen jul sist? ... och var bodde jag då? Det är mycket nu ...

Men jag är på intet sätt orolig för stämningen. Nej, jag är säker på att jul i Starred kommer att fungera hur bra som helst ... med eller utan "Carlottes jul"! Eldstäder och levande ljus ger ju oss julstämning året runt här ;) ... och det kanske ändå är dags för lite nya traditioner?

Vänta ... nu hör jag någon som sjunger ute i köket ... "Jag ser det snöar ..." Jonathan såklart. Och titta! Kan det bli mer passande? ;)

Idag hoppas vi på fortsatt adventsbak på Bofinksvägen, mera mera mera!!! :)