Datorkrasch! :(

Och aldrig förr har jag väl haft så många uppslag ... såklart ... ödets ironi? ... eller min egna?
Jag bloggar när jag kommer åt någon annans dator. Jag har inte lärt mig att mobilblogga ännu, men nu har jag ju anledning till att göra det ;)

Fy på dig fröken Duvhök!

Att försöka ta mina små fjäderbeklädda vänner straffar sig.

Jag såg hur några stjärtfjädrar stack upp ut rabatten. De var för stora för att tillhöra en död trast, så jag lyfte försiktigt på bladen för att kolla.
OPPS! Den var rätt så stor ja! inte en trast och livs levande, så mycket visste jag va första anblicken. Den var förstås skadad eftersom den låg där. Men artbestämma, kunde jag inte.

När jag såg klorna, släppte jag bladverket jag höll bort och backade. "Vi går in" sa jag till barnen.

Vi tittade ut på den, genom köksfönstret lite då och då. Den låg där stilla. "Vad ska jag göra? ... Tänk om det är en alldeles speciell fågel detta" funderade jag.
Det enda jag kom på var att ringa till Länsstyrelsen, Västernorrland. Det visade sig vara en riktigt bra idé. Jag blev genast kopplad till avdelningen för rovdjur, och fick prata med en man, som för tillfället var i Stockholm. Jag beskrev fågeln och händelsen. "Jag kan inte släppa ut mina barn" sa jag "Vi kommer!" sa han ... men han tänkte nog snarare på fågelns intresse. Han tog mina kontaktuppgifter och ytterligare två personer kontaktade mig under dagen. Jag fick skicka bilder på den och de identifierade den som en ung duvhökshona.

De bad mig lägga den i en kartong. Hjälp, aldrig i livet! Jag kunde sträck mig till att gå fram till den och lägga en kartong över den. Vid den tiden hade den börjat röra på sig rejält. Den bredde ut sina vingar, som mätte nästan en meter från ena vingspetsen till den andra. Huvudet snurrade fram och tillbaka, jag var helt säker på att den var helt sönderbruten. Stackarn! Men några tegelstenar fick, för säkerhets skull, ligga på toppen av kartongen. Oerhört respektingivande.

Den låg i sin kartong, som vi gjorde hål i och byggde "tält" över för att den inte skulle stekas där inne. Vi tittade till den, den var alldeles lugn men tittade ihärdigt på oss. Det var spännande!

Så under eftermiddagen kom till slut en herre, för att hämta henne. Vilket fynd!

Vid den tiden hade den kvicknat till. Ingenting var brutet vad mannen kunde se. Han trodde att den fått en hjärnskakning och att den hade mått bra av att vila.

Sylvassa, metalliknande klor, prydde dess fötter. En rond mot denna skapelse står jag gärna över.

Maffig!
Nu skulle hon in för undersökning. Mätning, vägning och ringmärkning.

Lycka till fröken Duvhök! Men du ... kom inte tillbaka till oss, och försök aldrig mer att ta mina hönor.

Att städa ett skafferi kan medföra något väldigt gott.

Att bokstavligen få omslutas av kakor, maränger, russin, festisar och strössel, förstå vilken lycka!

Efter ett tag börjar ben och armar att röra sig mer yvigt och rumpan kan inte längre sitta stilla. Hela kroppen kräver mera svängrum. Det bubblar, det svämmar över. Och det blir farligt att sitta på ett bord, för bordskanten suddas sakta ut.

Då säger mamma "Nej, nu räcker det!" ... "Va, vad då?! Varför då?!" undras det högljutt.

Och sedan kommer efterdyningarna, ilskna, skälvande, sorgliga. En klagovisa, efter sockrets sötma, tränger fram. En trötthet sänker sig sakta och kampen är stor för kroppen vill mera. Mera!

Men tröttheten vinner och snart sover vi alla. Självklart sötare än någonsin.

Ibland händer det!

I ett plötsligt ögonblick ser jag en skymt av henne utanför fönstret. VA?!
I nästa står hon i hallen. Det är alltså på riktigt!
Och några minuter senare sitter fler kring vårt köksbord. Ibland händer härligt oanade saker!

Det kan vara år och dagar sedan, men det behövs aldrig någon startsträcka. Det ÄR med det samma.

Lite kaffe, en regnig promenad. Två små ljusa jäntor som äter hallon på ett ris, långt nere på stigen. Vi får ropa och vänta. Ingen kamera när jag verkligen behöver.

Men jag tänker att en bild i mitt minne är mycket vackrare och verkligheten mer trogen. Det som finns i mitt minne kan ingen ta ifrån mig. Ska det inte vara en ljus och en mörk förresten?

En liten stund får jag ha dem här. Min syster Jenny, mamma Bette, pappa Mats och så lilla Sigrid och lilla Signe.

Vad roligt att ni plötsligt kom, Tack!

Det blir en köksrensartisdag idag.

Det ösregnar ute, David har börjat jobba, trist. Trädgården har förvandlats till en ogenomtränglig djungel av regntyngda liggande växer. Man skulle också kunna kalla det för en våtmarksdjungel full av små krälande grodor. Vad ska jag göra? ... ja inte går jag ut i alla fall, det är ett som är säkert.

Jag tar vid här inne. Inomhusarbetet tar som bekant aldrig slut. Det finns både oändliga behov av vanligt hushållsunderhåll och oändligt med planer, önskningar och idéer på nya projekt som jag skulle kunna ta mig an. Så ...?

I går slipade jag faktiskt köksbordet och jag tömde och flyttade runt i några skåp i köket. Så nu önskar jag att jag kunde göra mer färdigt där inne, måla och göra fint. Men först måste jag rensa och plocka bort lite till. Städa och göra rent. Jag längtar så oändligt mycket efter ordning. Här om dagen läste jag något som jag egentligen visste sedan tidigare, men jag är en som behöver bli påmind ... "Ha en tanke med alla saker du har framme. Det ska kännas att det är du som valt det och att du placerat ut det av en anledning" ... "Ja, dom här kläder ligger där för att vi ska ha på oss dom senare och dom där dukarna och lakarna ligger där för att de inte får plats i skåpet och dom här grejerna ... för att vi inte orkat plockat bort dom, det finns en anledning till allt" tyckte David ... jag menar alltså en GILTIG anledning såklart, och det förstår han med.

Jag ska ta mig an köket, på riktigt, idag. Det är inte bara det som syns som skall finnas där av en anledning. Även de saker som finns i skåp och lådor skall vara noga valda. Planen är att spara allt vi (jag;)) tycker är fint, det är en giltig anledning för att spara tycker jag, en del av dessa saker flyttar jag till ett annat ställe. Allt vi använder regelbundet ska vara kvar förstås, dagligen eller mer sällan spelar ingen roll. Onödiga dubbletter åker bort eller förvaras på annat ställe. Sådant som vi inte använder, bort. Trasiga saker, bort. Fula saker, bort.

Då kör vi! ... :P

Att skapa rum.

Vi skulle ha tolvårskalas och vi anade regn i luften. Något måste göras. Vi behövde en plats att vara på och i ett svep hade vi fixat ett.

Det är alltid lika roligt att göra utrymmen användbara, att återinta eller skapa något av någonting som aldrig tidigare använts eller upptäckts.

Vardagsrummet har varit fullpackat hela sommaren. Byggnadsmaterial, möbler och bråte ifrån hall och tvättstuga har barrikaderat stället. Tyvärr är inte allt borta ännu, men vi fick god plats, och tyvärr kom vissa saker inte längre ut än i hallen så nu står de och väntar på flytt igen. Åh, vad jag längtar tills det är lite mera klart. I alla fall på något ställe, så man kan se hur fint det faktiskt är tänkt att det ska bli ... någon gång i framtiden.

Ett rum ... och ett till, en tolvåring, några kalaspajer och massor av trevliga firare. Sedan var det bara att köra igång!

I morse gick jag in bara för att se om det verkligen var sant, och det var det. Jag har ett vardagsrum! ... i alla fall in vissa synvinklar och lika så kameravinklar ;).

Huvudstaden ...

... jag förstår att du har väntat på mig ...  och nu kan jag avslöja att jag är på väg!

Vi åker i morgon, klockan åtta, men packat det har jag inte. Jag är så less på packningar. Trunkar och påsar som skall bäras hit och dit. Ombyten och blöjbyten och allt vad det är. Så den här gången tänker jag åka packningslöst. Det är ju bara jag och David. Anna-Klara och Nisse ska sova hos mormor, alldeles själva, för första gången. Spännande.

Okej, en handväska med en tandborste och något mer kanske får följa med. Resten köper jag nytt ;) det är ju liksom lite av vitsen och nöjet med att komma till dig. Vet du hur länge sedan det är, som jag var hos dig förresten? Nej, det förstås, det är så länge sedan så det finns inte en levande själ som minns, inte ens en uråldrig stenstad som du. Detta är alltså en mycket stor händelse för mig. Det är på den civilviseringsnivån som jag befinner mig ;)

Det är väl så att jag egentligen har precis allt vad jag behöver, här. Det finns ett outtömligt utbud av viktiga människor och lika så underverk i Guds storslagna natur just här, där jag är. Det räcker för att ge mig all den inspiration, till liv och kreativitet, som jag behöver. Men jag kan inte låta bli att tycka att det här ska bli så otroligt roligt! Och jag har längtat efter detta så länge!

Ja, ja ... jag ville bara förvarna dig lite, stora staden Stockholm ;)