Men för någon dag sedan uttalade jag ett regelrätt krig mot tvätten. Jag var fast besluten om att denna gång vinna. Jag berättade, om min målmedvetenhet, för dem i min omgivning, som en garanti för att inte ge upp. Jag skulle klara det.
Sedan dess har tvättmaskinen, bokstavligt talat, gått dag som natt, och tumlaren lika så. Jag har FYLLT vardagsrummet med rentvättade kläder en gång, vikit och plockat bort. Så har jag fyllt vardagsrummet med rentvättade kläder en gång till och en gång till och en gång till ... Jag har burit ner hög efter hög från övervåningen. Undrar inte ni var all tvätt kommer ifrån? Det gör jag. Jag känner igen alla plagg men undrar när de verkligen användes. Sedan ser jag en lite matfläck och så är det bara att inse att detta är tvätt.
Igår började jag dock se en ände. Bara några maskiner till så var jag klar. Och DÅ slog energin i kroppen minsann en extra kullerbytta. Jag deklarerade för David, med stolta gester och kraftfull ton att "när alla kläder och sängkläder är tvättade, då tar jag resten. Täcken, kuddar, överkast. ALLT SKA BLI RENT!"
Jag skulle inte bara vinna, jag skulle även göra det STORT!
Så låg vi i sängen, vi skulle sova medan tvättmaskinen fortsatte att föra den hårda kampen på egen hand. Nere i mörkret i tvättstugan hade jag lämnat den, ensam med nattens arbete. DÅ hör vi hur en bomb detonerar där nere. David flyger upp och ner för trappan. Jag kommer hasande efter.
Tvätt kan vara riktigt farlig. Den kan vara smartare än vad man kan förstå. Den insåg att den inte kunde krossa mitt mod denna gång. Jag var stark. DÅ gick den för att förgöra mitt andra vapen.
Min tvättmaskinen.
Mitt i centrifugprogrammet har trumman släppt och rasat ner med väldig kraft. Maskinen är ett vrak. Inget att ha. Ett skräp. Efter bara två år och ett par månader ... har tvätten vunnit ... :-(
Fast sjyyyy ... jag köper snart en NY!!! ;-)
