Prinsessan Glas-Klara, Prins Klätterman och drottning Skina-Rent äter frukost på Korpslottet i Starred.

Här sitter tre figurer med alldeles egna, viljor, egenskaper och talanger. Vissa mer förutsägbara och andra helt oanade, men dock så verkliga. Vill ni veta vilka vi är? :)

Prinsessan Glas-Klara, med blick så skarp, hon ser faran innan den har kommit innanför våra väggar, hon kan se in i framtiden och förutse vilka åtgärder som måste vidtagas. Hennes stämma är lika klar som hennes namn, den kan smeka som balsam och lämna välmående efter sig, men den är också så vass att den skär genom diamant om så krävs.
Lillprins Klätterman, som klänger fram, klänger opp, för honom finns inget stopp. Helt osynlig och snabb utför han det som krävs för att tillvaron skall vara så komfortabel som möjligt ... för honom ... Tjurig och stark klamrar han sig fast. Han är snäll, mjuk och trygg och räds inte ett uppdrag.
Drottning Skina-Rent, har helst sin dammvippa som en prydnad i sin hatt. Hon tycker det är vackert och så vill hon helst göra annat. Men när hon väl tar ner den händer det saker. Då svävar hon fram och blåser rent i en enda vindpust. Det är vad som ska hända nu, för idag kommer de härliga tanterna Siv, Sif och Gerd på besök.

Taktiksnack vid frukostbordet på Korpslottet i Starred.

Själv frukosten går ungefär till såhär ... först vill alla ha "pillapillaot" (philadelfiaost) på sin macka, sedan vill plötsligt ingen ha "pillapillaot" på sin macka, så då får drottning Skina-Rent äta alla mackorna själv. Hon blir mätt men hur blir det med de andra?

Jo, vi ska nog klara den här dagen också, eller vad tror ni? ;)

Hej, jag är en "känslomänniska"!

... vilket otroligt fult ord. Jag är "högsensitiv" har jag lärt mig att det istället heter. Det var en parentes, nu till det väsentliga:

En sak har jag, alldeles på egen hand, kommit fram till. Mitt liv (precis som alla andras) är för värdefullt för att enbart överlevas, jag vill leva, njuta! Problemet är bara att jag inte, på egen hand också, har kommit fram till hur jag ska åstadkomma detta. Ibland blir det helt enkelt mycket överlevnad.

Varför är jag så komplex, så sensitiv, så motsägelsefull, varför är jag så himla jobbig!?

Är det någon som känner igen sig i dilemmat att du lever det bästa livet du kan tänka dig, att det inte finns något (av väsentlighet) som du vill förändra, men det går liksom inte att komma åt det på något sätt? Jag vet inte om jag får fram vad jag menar eller vill säga. Men jag försöker. Jag känner att jag måste ta mitt ansvar, att jag för mina nära och käras och för min egen skull, ser till att börja leva! Att jag upplever alla underbart fina människor och allt fantastiskt jag har omkring mig, fullt ut. Frågan är bara HUR?

Jag vet att det mest fantastiska och samtidigt det absolut klurigaste är att lösningarna finns så nära, tillgängliga men ändå så svåråtkomliga. Det handlar inte om yttre omständigheter, något jag kan köpa mig till, något som kan fixas eller något som någon annan än jag själv kan åstadkomma. Nej, det handlar om mina tankar, om mitt sätt att se på verkligheten och på mig själv. Så enerverande, jag är ju en praktiker, en som gillar att gå till handling, ordna, göra. Men jag har inte de verktyg som behövs. Åh, vad jag längtar efter att "få" dessa och att lära mig att använda dem.

Igår pratade Karin och jag om just detta. Hon hade haft sin första internutbildning i KBT-terapi. Intressant. "Vänta, jag ska citera för dig, du kommer att känna igen dig ..." sa hon och så läste hon ... ungefär så här: "livet är till för att upplevas inte överlevas" (fast lite mer omskrivet). Ja, vi kunde bara konstatera att vi båda faktiskt har förstått meningen och vart man ska komma. Det borde väl innebära att det åtminstone är en bra början! :)

Jag inser att det alltid kommer att finnas stunder i livet som handlar mer om överlevnad än något annat, men bara inte dessa stunder tar över och blir allt för många och långa. Ni förstår ju själva ... hålla andan, utföra ständiga cirkelrörelser med armarna för att inte sjunka ännu djupare, ända ner till botten, hålla koll på att jag har alla mina viktiga med mig eller glömmer något annat viktigt och samtidigt veta vad som är uppåt och neråt, alltså försöka hålla siktet inställt på ljuset för att komma ihåg åt vilket håll jag ska, vart jag ska vara på väg ... man orkar inte hur länge som helst ;)

... och så blogga på det då ... det jag säger är kort och gott att jag återkommer när jag kommit upp till ytan igen.

På återhörande kära vänner! :)

Jonathan njuter av en flygtur!

Det växer!

Landet är litet och jag har inte tagit hand om det i den utsträckning som jag önskar. Men det växer så det knakar ändå och både små och stora skördar har vi gjort. Spenat har vi ätit massor, i pajer och sallader.
I går drog vi upp de första morötterna. Mycket söta, alltså små. Men än kan de väl växa på sig lite till hoppas jag.

Pumporna, som vi sådde här inne i april och som vi tog så väl hand om här inomhus, och som jag faktiskt trodde dog när jag sedan satte ut dem. De såg döda ut efter att båsten och den starka solen gått hårt åt dem. Men de lever! Dess blad är helt monsteriösa, men frukterna fortfarande små. Och de växer över hela stället.

Solrosorna har inte slagit ut ännu. Dom trodde jag också var döda. Men en sak har jag verkligen lärt mig efter denna sommar. Det som verkar dött och tanigt kan växa till sig och bli stort och starkt bara det får rätt förutsättningar. Alltså döda solrosor behöver inte vara döda solrosor ... vänta bara, det gör jag! :)

Stentuffa troll :)

I förrgår följde Nisse, Anna-Klara och jag med på Jonathans crossträning. Där passade vi på att plocka runda fina stenar för att göra små söta stentroll av. Anna-Klara och jag har pratat länge om att vi vill göra det.
I går tog vi med oss Anna, Adam och Eliah ut i skogen där vi samlade hår och skägg, alltså skägglav, vi har massor här i Starred.

Väl hemma var det bara att sätta igång. Vältvättade stenar visade sig vara en förutsättning för att limpistolslimmet skulle fastna. Vi hade kikärtor som ögon och vårtor ... och allt vad det blev.

Anna-Klara och Adam gjorde fantastiska skapelser. De arbetade på som om de aldrig gjort annat förr ... och som om de aldrig i livet tänkte göra annat heller. Men till slut avrundade vi trots allt ... mammor orkar inte hur mycket som helst, i alla fall inte den här mamman ... tyvärr ...

Nu bor det sex små troll under vårt hus. Jag hoppas att de ska trivas.

Ps. jag har lite problem med bildformaten.

Datorkrasch! :(

Och aldrig förr har jag väl haft så många uppslag ... såklart ... ödets ironi? ... eller min egna?
Jag bloggar när jag kommer åt någon annans dator. Jag har inte lärt mig att mobilblogga ännu, men nu har jag ju anledning till att göra det ;)

Fy på dig fröken Duvhök!

Att försöka ta mina små fjäderbeklädda vänner straffar sig.

Jag såg hur några stjärtfjädrar stack upp ut rabatten. De var för stora för att tillhöra en död trast, så jag lyfte försiktigt på bladen för att kolla.
OPPS! Den var rätt så stor ja! inte en trast och livs levande, så mycket visste jag va första anblicken. Den var förstås skadad eftersom den låg där. Men artbestämma, kunde jag inte.

När jag såg klorna, släppte jag bladverket jag höll bort och backade. "Vi går in" sa jag till barnen.

Vi tittade ut på den, genom köksfönstret lite då och då. Den låg där stilla. "Vad ska jag göra? ... Tänk om det är en alldeles speciell fågel detta" funderade jag.
Det enda jag kom på var att ringa till Länsstyrelsen, Västernorrland. Det visade sig vara en riktigt bra idé. Jag blev genast kopplad till avdelningen för rovdjur, och fick prata med en man, som för tillfället var i Stockholm. Jag beskrev fågeln och händelsen. "Jag kan inte släppa ut mina barn" sa jag "Vi kommer!" sa han ... men han tänkte nog snarare på fågelns intresse. Han tog mina kontaktuppgifter och ytterligare två personer kontaktade mig under dagen. Jag fick skicka bilder på den och de identifierade den som en ung duvhökshona.

De bad mig lägga den i en kartong. Hjälp, aldrig i livet! Jag kunde sträck mig till att gå fram till den och lägga en kartong över den. Vid den tiden hade den börjat röra på sig rejält. Den bredde ut sina vingar, som mätte nästan en meter från ena vingspetsen till den andra. Huvudet snurrade fram och tillbaka, jag var helt säker på att den var helt sönderbruten. Stackarn! Men några tegelstenar fick, för säkerhets skull, ligga på toppen av kartongen. Oerhört respektingivande.

Den låg i sin kartong, som vi gjorde hål i och byggde "tält" över för att den inte skulle stekas där inne. Vi tittade till den, den var alldeles lugn men tittade ihärdigt på oss. Det var spännande!

Så under eftermiddagen kom till slut en herre, för att hämta henne. Vilket fynd!

Vid den tiden hade den kvicknat till. Ingenting var brutet vad mannen kunde se. Han trodde att den fått en hjärnskakning och att den hade mått bra av att vila.

Sylvassa, metalliknande klor, prydde dess fötter. En rond mot denna skapelse står jag gärna över.

Maffig!
Nu skulle hon in för undersökning. Mätning, vägning och ringmärkning.

Lycka till fröken Duvhök! Men du ... kom inte tillbaka till oss, och försök aldrig mer att ta mina hönor.

Att städa ett skafferi kan medföra något väldigt gott.

Att bokstavligen få omslutas av kakor, maränger, russin, festisar och strössel, förstå vilken lycka!

Efter ett tag börjar ben och armar att röra sig mer yvigt och rumpan kan inte längre sitta stilla. Hela kroppen kräver mera svängrum. Det bubblar, det svämmar över. Och det blir farligt att sitta på ett bord, för bordskanten suddas sakta ut.

Då säger mamma "Nej, nu räcker det!" ... "Va, vad då?! Varför då?!" undras det högljutt.

Och sedan kommer efterdyningarna, ilskna, skälvande, sorgliga. En klagovisa, efter sockrets sötma, tränger fram. En trötthet sänker sig sakta och kampen är stor för kroppen vill mera. Mera!

Men tröttheten vinner och snart sover vi alla. Självklart sötare än någonsin.