I går försökte jag lära 11, 11-åringar att virka, alltså 11 stycken och alla på samma gång. Ni skulle bara veta hur det låter när man gör just detta ... öronbedövande, eftersom alla vill ha och behöver hjälp just precis NU på en gång!
Bäst som jag befann mig där, i ruschen, mellan garnhärvor, knutar och förtvivlat ropande barn, med viftande virknålar, så började jag fundera på vad jag egentligen höll på med ... ? ... "tangerar inte detta till att vara kamikaze?" ... eller vad är det, det heter?
I dag gjorde jag det igen ... Men nu handlade det inte om 11-åringar, och inte om 11 stycken eller om virkning, utan om något helt annat. I dag var det bara två, en 1,5-åring och en 3-åring, som jag satte tillsammans, i en alldeles för liten
badbalja. Ett lustfyllt, livligt och högljutt badande satte genast igång. Så hörde jag någon ropa. Jag hörde knappt vad personen sa, men trots det vet jag precis vad ... "NEEEEJ, ni får inte stänka så
att det kommer vatten på golvet!". Det var JAG. Och golvet var ett gammalt våtrumsgolv som lutar lite tokigt på sina ställen, vattnet vill gärna rinna ut mot dörren. Vad inbillar jag mig? Att så små, glada och livfulla varelser ska kunna bada utan att plaska och spilla på golvet? Verkligheten fungerar inte så, vattnet gick i vågor och forsade stötvis över baljkanten. Uppgiften att hålla dessa två i schakt eller att avbryta den roliga leken, med livet i behåll, tycktes vara omöjlig. En flod av vatten ringlade sig mot dörren. Det måste stoppas ... kamikaze?!
Detta är bara två exempel. För, det mesta som jag företar mig, för tillfället, tenderar att kännas som att "detta blir nog det sista jag någonsin gör", som att det ska ta kol på mig för gott. Varför utsätta sig själv för sådant? Varför, gång på gång, kasta sig in i sådant som sedan tycks vara omöjligt att ta sig ur? Hur dum får man vara?
Men händelserna påminner mig även om någonting mer... Det får mig att tänka på ett citat som jag ibland återkommer till i mina tankar: "... vi är en familj av dårfinkar ... det har vi alltid varit ... Men värre är det för dönickarna, för de lever inte!" ur dårfinkar och dönickar av Ulf Stark. ... jag känner tydligt att jag LEVER!
"Men det där var väl inget?!" har du redan tänkt, Du, starka människa. Och du har nog
rätt. Förmodligen är det bara en känsla, som beror på lite tillfällig
utmattning ;). Alltså sånt som går över? Hur som helst, jag styrde upp "planet" där under slöjdlektionen, jag valde att överleva, och styrde
senare på kvällen hem mot Starred. Även dagens bravader tog jag mig igenom med flaggan vajande i topp. Så nu sitter jag här, fortfarande alldeles livs
levande! Och vet ni vad? Nu längtar jag tills i morgon då jag ska få vara med mina små galningar till barn igen. Och jag längtar till nästa tisdag då jag ska ha nästa slöjdlektion och 11, 11-åringar ska fortsätta att virka. För trots all avgrundsklagan och mitt tillkortakommande i det febrila kutandet fram och tillbaka för att visa och hjälpa ... så rungade ett enhälligt (i alla fall nästan) "NEJ! ..." när jag meddelade att lektionen gick mot sitt slut. "... inte redan!" Och DET får mig att vilja fortsätta, att åter kasta mig ut! KRAM till er små vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar