Skissboken.

Den jag köpte för att skissa av mig alla idéer och tankar i. Den är snart full.

Men inte är det jag som har fyllt den.

Vi jobbar mycket på uttrycket "tillsammans" här hemma. Att "göra saker tillsammans", hälla mjölk i glaset, hälla ur vattnet ur badbaljad, knäppa på sig bilbältet ... och att "ha saker tillsammans", dela med sig. "Tillsammans är bra!"

Tidigare var det mest Anna-Klara som behövde "träna" på begreppet. Nu är det Nisse som vill göra allt själv, helst utan hjälp av omgivningen. Och såklart att han får göra det, det är ju en mycket viktig del i utvecklingen. Men ibland går det inte riktigt som man vill. Som när en dragkedja krånglar, jackan inte stängs som man tänkt och man helst vill lägga sig ner på golvet för att sparka och gråta i frustration. Då är det så bra att kunna säga "vi gör det tillsammans" och så funkar det (dock inte alltid;)). "Tillsammans kan man lyckas!" ... eller verkligheten: tillsammans kan vara en smart överlevnadsstrategi ... ;)

Vad har det nu med min skissbok att göra? Jo, det verkar ha kommit till min tur att lära. När jag får se att Anna-Klara har fyllt i alla mina (för mig värdefulla) skisser med mörkblå märkpenna, då går jag i taket. Men hon tycker att "vi kan ha den tillsammans! :)" ... "AAAA ... grrrrr ...".  Åh ... vad ska jag göra? Skadan är ju redan skedd. Och när jag ser ju hur koncentrerad och noggrann hon är när hon jobbar då smälter jag. Är det något jag har svårt att sätta stopp för så är det just detta, konstnärliga och finmotoriska arbetet.

Naturligtvis får hon inte rita vidare på mina skisser. Hon får titta på mina och sedan göra sina egna. Och se vad som växer fram. Planer till en lekborg som hon vill bygga. Sånt här går ju inte att motarbeta. Och även jag får lära att "Tillsammans är bäst!"

ps. men jag tänker ändå skaffa mig en alldeles egen skisskok som ingen annan får låna ... så det så. ds.