"Vilken härlig dag!"

Nisse är hängig, har en skällande host och torkat snor i hela ansiktet (det spelar liksom ingen roll hur mycket man försöker ta bort det). Vi orkar inte mycket, så vi får ta det lugnt. Då hör jag Anna-Klara ifrån rummet intill "Nisse, vad mycket härligt vi har gjort idag". Klockan är halv tio på förmiddagen, "har dagen ens börjat?" tänker jag. Jag måste naturligtvis sticka in näsan och tjuvkika. Upptäckt direkt. "Mamma, vad mycket härligt och roligt vi har gjort idag" upprepar Anna-Klara. "Jaa, vad har vi gjort då?" undrar jag nyfiket, "det vet du ju själv" (hon bara ÄR Pippi helt naturligt för er som inte träffat henne). Och som sagt, jag vet ju ... Jo, jag har motvilligt spelat ett spel med henne, efter hennes regler, vi har pusslat ett par pussel (det är roligt) och jag har skjutit frukosten åt sidan och dukat fram vattenfärger, även det motsträvigt och men en önskan om att "Vi kan väl vänta en liten stund?" men svaret var kort och gott "Nej" så okej då. Som sagt, klockan är halv tio och Anna-Klara har redan haft en "härlig" dag. Snacka om att kunna fånga dagen och att det behövs sååå lite ... är det bara detta jag behöver göra för att hennes dag ska vara härlig!?! Bara vara med. Ibland kan lite nervarvande sjukdom vara riktigt bra.