torsdag 16 maj 2013

Goda mödrar!

Här kommer de! 70 kg, i en ostadigt, vaggande, helvild galopp rakt emot en. Det kan ju skrämma livet ur de flesta! Speciellt sådana som inte är fullt en meter höga ännu.
Vi som skulle kela med lammungar och sjung "bä bä vita lamm" ute i hagen varje dag, ta med fika och sitta på en filt bland betande får ... men ingen vill följa med mig längre. JO, Jonathan förstås, han är trogen!!

Våra får är en svensk lantras som heter finullsfår. Rasen kännetecknas av hög fruktsamhet, hög mjölkproduktion och goda modersegenskaper, och det är inte något bluff och båg, det kan jag vittna om



För här står jag ... den superduperintresserade mamman som vill klia fårhalsar och kela men varför är alla rumpor vända mot mig? Rumpan, och dess produktion, är ju just den del som jag skulle kunna tänka mig att helt vara utan ;-). Men jag förstår varför ... de är ju mycket mer intresserade av den där fyraåringen, i röd jacka, som skymtas på bilden. Vad bryr de sig om att hon är vettskrämd och hellre springer gråtande till pappa? De vill förstås trösta henne ... hela skocken. Den lilla treåringen insåg faran, av lite för mycket modersinstinkter, lite tidigare och har redan hunnit ända till husknuten (ni ser den röda pricken). Det här är verkliga barnvänner det! :-)

Jag har läst att rasen har sitt ursprung i det nordiska kortsvansade lantrasfåren, som var den enda förekommande rasen i Sverige till en början på 1500-talet. Vårt hus är i från 1700-talet och jag undrar över hur många kortsvansade får som har skuttat på ägorna här omkring tidigare. Säkerligen en hel del.

1 kommentar:

  1. Både gulligt och sorgligt och roligt! :) Hoppas de kommer på snart att de vill vara vänner med fåren och att de inte är så läskiga egentligen...

    SvaraRadera