Jag trodde att de var utdöda.

Man har ju fått lära sig det. Att de dog för miljontals år sedan, eller i alla fall tio tusentals. Att de inte kunde leva efter att syndaflodens vatten lämnat atmosfären och den växthuseffekt som detta vatten medförde, hade försvunnit. Det måste betyda att de är känsliga för kyla. Så vad skulle jag göra?

Det hela började så här ... jag hörde ett litet prasslande utanför ytterdörren och tänkte att det kanske var katten, så jag öppnade, men ingen katt syntes till. Kylan utifrån rusade in i hallen och jag skyndade mig därför att stänga dörren. Efter en liten stund hörde jag prassel och krafsande igen. Lite smått irriterat öppnade jag, på nytt, dörren. "Ska du komma in får du komma snabbt för det är kallt och det blir utkylt om jag ska stå med öppen dörr och vänta på dig" sa jag till katten ... som fortfarande inte syntes till. Jag blev således lite misstänksam och stannade upp ett ögonblick. Vad kunde det vara som krafsat?

Och precis när jag skulle stänga dörren på nytt, fick jag syn på dem. De stod där, små och stelfrusna men med ett stort leende på sina läppar. Var de på riktigt? Så de finns alltså? Jag gnuggade mina ögon. JA, de stod kvar! Vart kom de ifrån? Och så små! Jag har alltid trott att de skulle vara jättestora och skräckinjagande.

Vid närmare efterforskning visar det sig att dinosaurier har invaderat hushåll över hela världen under hela november månad. Det är bara att se under hashtagen #dinovember på instagram så får man en liten bit av verkligheten. Min svägerska och hennes familj har haft problem med invaderande dinosaurier som lever rövare i deras bostad under nätterna. Spår efter nya upptåg hittas varje morgon. Jag har tidigare sett detta men trodde i ärlighetens namn att det var fejkat.

Efter denna upplysande uppenbarelse, hade jag så ett krismöte inom mig själv. Argumenten "iskallt ute", "små och vilsna, tar inte mycket plats", "nytt och okänt, här har jag något att lär" fick mig att ta beslutet att släppa in dem i vårt hem.

Jag hade dock ett ultimatum. Ska de bo här hos oss får de lov att vara en av oss. Alla under samma premisser. De får alltså ta del av alla våra fördelar här hemma. Men det medför även att de inte kan vara uppe och hitta på hyss under nätterna. Och de får också hjälpa till med alla sysslor, precis som oss andra ;-)).

Så första uppdraget blev att vika tvätt. Något som sannerligen behövs i detta hushåll. Och vet ni vad? Jag tror faktiskt att de gillade det!

Och om man tänker efter så förstår man ju faktiskt varför. Vem tycker INTE om att vara en del av ett sammanhang, hjälpa till och känna sig behövd och uppskattad.

Ska dessa små varelser bli vår räddning och ge oss kraft och inspiration till att skapa en god avslutning på "ordningens år"?
Välkomna, våra tvättvikarhjältar!