Dra in gruset!

I vanliga fall brukar det ju vara ... "Dra INTE in gruset!" ... som ljuder, så att väggarna skälver ... ;) men nu gör vi lite tvärt om ... för skojs skull ... eller nåt ...

Lass på lass, och sådan far sådan son, se bara på minspelet, och så de sliter ... och så morsan då som står och tar emot, krattar ut.

Nu ska grunden fyllas med grus. 13 ton levererades i går och ett lass på 6-7 ton hade vi redan sedan tidigare, vi hoppas att det räcker. David räknade ut att han skulle dra in 140 skottkärror i tvättstugan. Jag vet inte riktigt vad han slutade på i går kväll, men grunden blev nästan full och mör var han när vi satt kring fikabordet ... eller totalt knäckt om jag skall säga som det verkligen var.

Det var då som Jonathan och David börjar prata om muskler och om vem som är starkast och jag hör Jonathan säga att ... "ja, men mammas muskler SYNS ju" ;) är det det som kallas för ett slag under bältet, när man har jobbat så tappert och gjort allt det tunga själv? (observera att detta var hans ord och inte mina och jag ser ju rätt så tam ut på bilden). Verkligheten är den att jag, en stund under dagen, tänkte byta av David men insåg att jag inte ens kunde rubba kärran ... så ... vi fortsatte i vilket fall med den arbetsfördelning som vi inlett arbetet med, tryggt och bra. :)

Rädda rädisan!

Mamma har ryckt upp en rädisa ... :(

Vi har ju länge tittat på dem, och glatts åt att de har växt. Anna-Klara vet att man inte får rycka upp det som växer i landet. Jag har ju själv sagt att det är absolut förbjudet, och så tar jag plötsligt, glad i hågen och bara helt kallt sliter upp en ...!
Katastrof!

Men Anna-Klara kommer på att hon kan plantera tillbaka den igen. Nu får vi se hur den mår i morgon.

Jag har nog lite att förklara ...

Auktion i Graningeverkens folketshus

Skräpigt värre, men roligt!

Jag lyckades göra av med 140 kronor och kom hem med några roliga mattor, en liten hög med tyger och två vattenkannor.

Baksidan med auktioner är väl att de lägger en massa skrot till det man egentligen vill köpa, och kallar det för "fyndlåda" så måste man alltså ta hand om en massa skräp också. Men det är kanske priset man får betala när man köper saker billigt. En del krafs förpassades direkt i soptunnan när vi kom hem.

Annars hade man kunnat köpa en söt 50-talsbyrå för en tjuga, den ville ingen ha så de ställde bort den. Jag hade gärna tagit den, om jag hade haft plast att frakta hem den, förstås samma problem för alla.

Karin gjorde dagens största och bästa fynd! Hon fick de gardiner som hon önskade för endast tjugo kronor, jag och Sofia nästan dog av avund ;) ... men vi gratulerar och gläds helhjärtat åt fyndet! :)

Nu har det HÄNT!!!

Tidigare än vad jag hade hoppats på!

Jonathan sa till mig i morse ... "jag tror att hönsen ska värpa idag, för två av hönorna ligger inne i huset i värpställnig" ... min resaktion var ungerfär ... värpställning, ööö??? ;) Men nu har jag förhoppningsvis lärt mig att aldrig underskatta min sons hönskänningar.

Lite senare under morgonen kom han inrusande ... "MAMMA, du måste komma, NU!" Först blev jag rädd, men när jag såg hans finurliga blick blev jag säker på att han hade lurat ut något bus. Jag anade, att det rörde sig om "nyvärpta" ägg.

När vi kom ut till hönsgården var dörren fortfarande igenskruvad, ingen hade alltså varit inne på morgonen. Och DÄR i halmen låg två små, små nyvärpta ägg, det rådde inget tvivel om att det var våra egna små hönor som värpt dessa.

Nu måste vi klura ut något alldeles speciellt att göra av våra första ägg.

"Det blir så fint som himlen"

På min födelsedag önskade jag mig inga presenter, jag önskade mig hellre, fler än två, armar som kunde bära och fler än två ben som kunde gå och så lite barnvakt till det.
Jag fick precis vad jag önskade!!!

Vi tömde ett av rummen på övervåningen på möbler, böcker, flyttkartonger och bråte. Ni anar nog inte hur mycket det verkligen var ... men vi lyckades göra det.

Eftersom det, vid det här laget, är ett tag sedan och eftersom vi dessutom har tömt hall och tvättstuga på prylar så hade det så smått börja fyllas upp igen, men för någon dag sedan tog jag mod och kraft till mig och tömde det ordentligt på nytt. Och nu tänker jag inte ge mig förrän det är färdigt.

Idag har Anna-Klara, Nisse och jag, börjat städa, vi har dammsugit och torkat väggar och annat.

Vi har också planerat lite mer i detalj hur vi skall inreda rummet, det är ett mycket speciellt rum detta, ett mycket viktigt rum, det BÄSTA rummet ... ni ska nog få se vad det ska bli ... ;)

Men håll ut ... för det kommer att ta sin lilla tid innan det är riktigt klart.
"Jag svimmar i världen, det blir så fint som himlen" ... så fint tycker Anna-Klara att det blir :) ... och det tror jag med för den delen.

... och så rullar det igen ...

Det här är sånt som vissa mammor bara helt enkelt måste stå ut med att få uppleva. Jag lever i stort sett under dödshot av Jonathan som är livrädd för att jag skall sätt stopp för det. Nå ja. I går fick jag i alla fall följa med på crossbanan och se på när han tränade och jag måste säga att jag kände mig inte lika rädd som jag varit förr. Han hade blivit säkrare, det såg mer stabilt ut trots att det också gick en aning fortare ;).

Lite taktiksnack och så fräser de iväg igen ...

Häng med i svängarna!

Nu har hönsen verkligen gjort sig hemmastadda här på gården. De går precis vart de vill, de äter på det mesta och de klättrar i träd, dock inte så högt. I förrgår var de till och med på väg in ... sommartid står ytterdörren, vid fint väder, öppen och när jag tittade ut satt tuppen uppe på bron. Hönsen var inte långt där efter, de satt i en liten kacklande klunga nedanför och diskuterade nog om de också var bjudna. Men, NEJ, det var de inte, inte inomhus.

De är väldigt tillgivna och går gärna omkring där man själv är, men de är inte kelsjuka och vill inte att man ska ta i dem. När vi ska åka bort så sätter vi alltid in dem i hönsgården vilket har visat sig bli svårare och svårare. De har ju sin egna herre nu, och dagtid vill de ströva omkring obehindrade. Har vi en tid att passa får vi lägga till minst en halvtimma för att vara säker ... det här med tider är ju redan innan inte direkt vår starkhet.

Jonathan har dock lärt oss att vi ska koncentrera oss på tuppen, såklart! Får vi bara in honom så går det lite lättare med resten.

Tur att jag har mina små drängar med mycket spring i benen. "... de rulla de rulla de rulla de rulla, rulla de rulla de rulla de rej,  de rulla de rulla de rulla de rulla, rulla de rulla de rulla de rej, är du med på den!? ..." 

Och så när det strax är klart så är det någon liten rackare som smiter ... så då tar vi det en gång till "... de rulla de rulla de rulla de rulla, rulla de rulla de rulla de rej,  de rulla de rulla de rulla rulla, de rulla de rulla de rulla de rej, är du med på den!? ..."

Tror ni att det gick denna gång? ... jag menar ... Hur tror ni att snacket går hos dessa två som sitter här i förgrunden?