torsdag 12 januari 2012

Livets FARS!

Allt som oftast upplever jag mitt liv som en fars. I en hysterisk fart öppnas och stäng dörrar, människor ramlar in, lever ut och livar upp. Människor går ut, försvinner, bleknar bort, lämnar spår. Ibland är allt bara helt kaotiskt och jobbigt, ibland helt galet roligt, sorgligt, oftast med mycket kärlek.

Kvällen den 12 januari 2009, var farsen fylld av både kärlekfull förväntan och skräck! ... några timmar under den kvällen placerar jag in under kategorin "horror" i min hjärnas kartotek ;). Jag bläddrar, letar mig tillbaka till den kvällen, jag ser mig själv vingligt, vaggande fram längs en röd linje på ett golv, i en korridor. Korridoren finns allra längst in i ett sjukhus innersta. Bilden är surrealistisk. Bakom en stängd dörr hörs musik, brassmusik. Saxofoner och klarinetter spelar i en snabb takt, det måste vara forte ;). Mina tankar pendlar i takt med musiken, men min kropp rör sig bara sakta, sakta framåt. Så blixtsnabbt är jag tillbaka till det verkliga. STANNA! AJ! OOOOO! ................... så, nu, det är över.  Surrealismen sänker sig över mig igen, jag vandrar vidare. Musiken blir starkare och starkare, det måste vara där inne, men jag vandrar bara förbi, musiken hörs svagare och svagare.

Människor jag möter, är suddiga i kanten och långsamt svävande. De tittar intensivt in i mina ögon, säger något som går så sakta att jag knappast uppfattar vad. De vänder sig till någon som finns vid min sida istället. Ja ha det är David, skönt då går det!

Blixtsnabbt är jag tillbaka igen. STANNA! VÄNTA! AJ! OOOOO!
...

Plötsligt sitter jag i ett badkar. VA? Jag vill inte bada badkar, det är ju det värsta jag vet! I alla fall i strålkastar ljus och med okända människor i rummet. Hur hamnade jag här? "Det är såååå bra" hör jag någon säga ... ja ha jag är övertalad ... Ok, jag badar väl då ...

Tur att jag vaknade upp. Tur att jag själv vandrade ut ur en av farsens dörrar denna gång. Och vilken oändlig lycka att jag hade någonting med mig därifrån. Något som jag aldrig släpper ifrån mig. Ett litet knyte, ett älskat litet barn, som var mitt!

Nu sitter hon här, denna fina lilla unge, med inbakad fläta, tre år gammal i morgon!



1 kommentar: