Färgångest ...

Man får hjälpa till och måla om man ... sätter upp håret ... inte tar i den nymålade färgen ... bara doppar penseln lite i taget ... och i övrigt också gör precis som mamma säger ;).

Hon lovade. Hon fick vara med. Och hon klarade det! :)
Hon hjälpte till att rulla ut pappen och sedan väntade hon så tålmodigt, men penseln redo i handen. Jag tvättade med målartvätt och sköljde med vatten. Denna gång ska färgen fästa! Så tillslut började vi måla, Anna-Klara insidan av soffan och jag utsidan ;)

Det var ingen impulsmanöver. Jag har funderat så länge på att måla, den avlutade och linoljade, kökssoffan. Men jag var nog ändå inte riktigt redo.

Tidigare har den, med sina svarvade knoppar och små bulliga former, avtecknats som en spännande siluett framför det ljusa fönstret. Men nu när jag stod där och såg min gamle vän ... helvit och matt ... kändes den plötsligt som en vit vålnad. Den blev liksom så tydlig, så död, platt och så trist. Den lämnade inget över till fantasin. Den bara stod där helt stel och orörlig, lysande vit.
"Vitt är nog inte färgen för mig" tänkte jag. Inte på möbler i alla fall. Men gärna på väggar, tak och golv. Och gärna på en mjuk soffa ... om den skulle få förbli vit ... men näe, det har jag gett upp för länge sedan. "Skit också ... skulle jag ha målat den knallturkos eller åtminstone guldockra i stället?" Men det känns ju samtidigt som att det är nog med cirkus här ändå ...

Som tur är har vi bara målat med grundfärg ännu. Så jag har ännu tid att välja kulör på slutstrykningen. En vit oljefärg skulle säkert se annorlunda ut. Det kanske inte skulle bli så tokigt ändå? Jag inser det nu, för när färgen hade torkat och jag hade skjutit ihop delarna och lagt upp traven med färgglada kuddar ... då såg det jättefint ut. Hmmm ... är det så att vitt is the shit eller ska jag välja en grå eller en gråblå ton?
Beslutsångest som alltid!!!