söndag 8 april 2012

Den lilla överlevaren.

ETT litet pelargonskott hade lyckats slå rot och överleva. Helt ensamt och bortglömt hittade jag det. Denna gång, på en avlägsen fönsterbräda.

I glömska hade alla dess syskon dött ut. Men nog var det just ensamheten och bortglömdheten som blivit detta lilla skottets räddning?

Jag hade hittat det förr, tagit fram det, placerat det på det bästa och mest soliga stället. På köksbänken fick det stå, mitt i händelsernas centrum. En tid av friskt liv hade det bjudits på. I glädjen, i skrattet, i ruschen, i gråten. Nära till hands för vattning och koldioxiddrypande kärlek ... nära till hands för nyfikna och pillriga små fingrar.

Sakta hade det sedan strypts. Ett efter ett hade de varsamt plockats bort, i tystnad hade hon plockat bort, dess lungor.

Vad var det för litet, skirt och ljusgrönt som låg där på mattan? Jo, jag såg vad det var! och jag förstod det fruktansvärda som hade hänt. Livrädd lyfte jag sakta blicken, så oförberedd men ändå varse om vad mitt öga skulle få skåda.

Det lilla pelargonskottet, det enda som överlevt, stod där naket och skändat.

I min ursinnighet, tog jag dess kruka, uppgiven och besviken. Bort, bort i glömskan, till en avlägsen fönsterbräda, blev det förpassat.

I ett rop på hjälp sträckte det sina gängliga, avklippta bladstjälkar upp mot mig. Lämna mig inte! bad det ... men jag gjorde det ändå.

Ja, ett litet pelargonskott hade lyckats slå rot och överleva. Men helt ensamt, för att glömmas bort, lämnade jag det. Och helt ensamt och bortglömt hittade jag det sedan åter. Denna gång, på en avlägsen fönsterbräda. Än en gång med en så skir och nyfödd grönska. Vem kunde veta, att det lilla pelargonskottet var en sådan oövervinnerlig överlevare? Att dess vilja att blomma och bära frukt, var så stark?

Tuktad, men med allt starkare och vackrare tillväxt stod det nu där. Det mötte min blick. Det var redo att möta sin framtid. Det spirade på nytt!


4 kommentarer:

  1. Vilken fin berättelse...Du är sååå duktig med pennan, både skriva o rita!!! Njuter av dina alster! Kram/EL

    SvaraRadera
  2. Åh såå fint Anna...tårarna bara rinner ner för kinden...så känsligt.....kram goa Anna
    Borghild

    SvaraRadera