En kamp emot blommor och gräs, den borde man väl vinna?

Ja, säg inte det ... att man borde vinna alltså. Det är inte så självklart på alla ställen ...

... inte där hundkexen växer sig stora som träd, humlen har hittat in i hallen och pilduschen plötsligt har blivit över fem meter hög ...

Men hur kan man förklara krig mot något så underbart som blomstrande växtkraft? Jag vill bara sitta ner och njuta av grönskan, känna doften av nektar och supa in alla lysande färger med mina ögon. 

"Det här behöver vi väl inte ta bort? ... och det här väntar vi med!" ... "Vänta nu, fööörsiktigt! ... här någonstans ska det finnas en mycket speciell blomma ... frågan är bara var?"

Nej, jag måste skärpa mig! ... när jag har så många arbetsvilliga, i olika storlekar, som står till tjänst. En gemensam insats, på bred front, är en förutsättning för att vi överhuvudtaget skall klara av att vinna tillbaka stället ur naturens klor.

Jag måste låta det gå. Istället njuta av de glada, vackra människorna som jobbar och sliter med sina kroppar.

Och av att alla arbetar efter bästa förmåga, av att få se förnöjsamheten i deras ögon, när de ser sina egna fantastiska framsteg. Proffsnivå!

En avslutande bastu med bad kan väl vara på sin plats? Det får bli herrarnas njutning. Vi kvinnor, och de lite krassliga, stannar hellre, för lite mete, på bryggan.

Tack för en dag i paradiset!