Vi har träffat Karlsson idag!

Det är sant!
Han stod nere vid sjön, på badplatsen, och hade ett långt metspö i handen. Men det var ingen krok på reven, han hade nog inte tänkt fiska. Och tur var väl det eftersom det är mitt i vintern och det vilar en tjock tung is över hela sjön. Nej det hängde en lång vindflöjel i änden. Vi skulle bara gå förbi, ut på näset, för att se på skogsavverkningen där ute. Men det här såg ju ännu mer spännande ut. Vi gick dit för att fråga vad han gjorde.

"Jag ska ut och flyga!" sa han.
"Flyga?" undrade vi förvånat.
"Ja, jag har en propeller på ryggen och en stor mjuk skärm".
Då förstod Anna-Klara vem han var. Hon tittade på mig, med uppspärrade ögon, och viskade ... "Mamma, Karlsson FINNS på jorden".

Han plockade fram sina grejer från en släpvagn som satt fast på bilen. Det tog ett bra tag, massor av pyssel för att få ihop allt. Men snart stod han där, flygfärdig, med propeller på ryggen och hjälm på huvudet. Redo att kasta sig ut! Ja, det var det där med att "kasta sig ut" ... han skulle alltså springa, i skoterspåret, med en sådan fart att skärmen skulle ta vind och han lätta från marken. Tur att han hade en propeller på ryggen som hjälpte honom att få fart, gissa om det såg roligt ut?!

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Första försöket gick inte alls, han sprang och sprang ... "Jag orkar max tre gånger!" ropade han till oss när han kom tillbaka för att samla sig och göra ett nytt försök.
Massor av pyssel igen innan han var färdig för sitt andra försök, vilket slutade abrupt med ett tvärt magplask. Han blev nog lite överrumplad över dyket, för han låg där en stund, och sprattlande som en liten skalbagge med propellern som snurrade på ryggen, innan han kom upp igen. "Det blåser åt fel håll!" skyllde han på ;-)

Redo för tredje försöket! Det måste gå. Vi klappade och hejade när han pinnade iväg. Vilken syn, vilken spänning, vilken vinglig färd längs skoterspåret. Så tog skärmen vind till slut. Han lyftes, sakta, sakta och även detta lite vingligt, upp, upp, upp över oss.

Vi tyckte att han påminde om en liten surrande humla. Som genom ett mirakel kunde hänga kvar där uppe i luften. Han tog några extra varv över våra huvuden och vinkade till oss med både armar och ben. Han såg glad ut och vi jublade, hoppade och vinkade tillbaka, men vi var mest glada över att han inte ramlade ner i våra huvuden.

Så surrade den rödhårige lille mannen iväg genom luften. Mindre och mindre blev han. "Han åker ända upp till månen" trodde Nisse.

Anna-Klara gjorde genast bildbevis när vi kom hem.