Vi har nog aldrig förr varit så törstiga.

I morse upptäckte vi att vi var utan vatten ... och utan vatten kan man inte leva. Det var vi helt övertygade om redan vid halvniotiden. Undra hur många gånger jag redan då hade gått fram  och reflexmässigt slagit på kranen? Åtskilliga gånger. Alltid lika tomt.

Vi har egen källa här ute i Starred, men den är kommunal. Mycket skönt en sådan här gång, när det krånglar. En tankbil med vatten sattes upp några hundra meter här ifrån, där kunde vi hämta. Men NÅGRA HUNDRA meter är alldeles för många meter när man inte har någon bil, man har en sjuk treåring och en fyraåring som också gärna vill bli buren.

När jag sa det kom en man från Hemab genast hit med en dunk och satte på bänken. Snällt! Och roligt tyckte barnen. De har nog aldrig druckit så mycket vatten som idag. Och fast att vattnet nu är tillbaka så väljer de att dricka ur dunken.

Livets dryck! :-)