På middag hos farmor Karin.

Påskdagen gav oss mersmak ... på små små lamm. Vi som redan innan var helt sålda på dessa små. Nisse ville aldrig gå därifrån, inte ens höns eller kaniner kunde locka vidare. Men Anna-Klara ville gärna se mer. Fast bara i pappas famn förstås.

Lammen var bara en dag gamla, född på påskdagen. "Efter tjugo minuter ställde de sig upp" sa fårägare Samuel.

Medan vi höll på att diska bort efter middagen ringde telefonen. Den andra tackan hade lammat! Vi ville titta, men barnen var för trötta, högljudda och griniga, så vi valde att lämna den nyblivna lilla mamman i fred, med sina små. Undra hur de mår idag?

Påskafton med jakt efter lycka ;)

Här, en tillbakablick på påskaftonens äggjakt, som visade sig bli en "korgjakt" eftersom båda mammorna tänkt "krog" istället för "ägg" i år.

Smarrigt värre!

Det var ju blomomplantering som stod på dagordningen ...

... men har det någonsin förr blivit som man tänkt?

Äggmålning är ju en mycket roligare syssla :), har vissa just upptäckt ...

... och själv smyger jag visst med virkningen mellan krukorna.

Det är strulet och den älskade vardagen som kommit åter!

Tänk att det finns så härliga människor, som VILL så mycket ... och tänk att JAG får vara med!!! :)

När barnen äntligen har somnat, och jag skall sätta i gång med allt det där som jag ständigt suckar över att jag aldrig får göra, så känner jag tröttheten och hopplösheten komma krypande. Då passar David på att rabbla upp allt det vi ska göra här i sommar ... så där i förbifarten ... han står med en avsågad bräda i handen, mössan på toppen av hjässan ... på språng ... Hans ansikte lyser som solen, han håller ju på att bygga pannrum."

"Vi måste måla huset i sommar också ... och så ska vi ju renovera det där inne (ta upp golv ner till marken, bygga tvättstuga och badrum här nere och sedan ta upp golvet och renovera badrummet uppe ... han har planer för köket nu också ...) och så måste vi schakta på gården för vattnet rinner in mot huset, och gräva ett dike, göra gräsmatta av ängen där nere, bygga staket, plantera träd, tömma och riva ladugården (det är i princip ett oöverstigligt projekt, har jag insett, men det måste göras), bygga en altan" ... jag har nog glömt hälften av vad han sa "... ja! och så var det ju en glasveranda på framsidan också ... och jag glömde att vi ska lägga om taket!" lägger han till på slutet.

Mina sommarprojekt, en enkel köksträdgård och ett litet hönshus, de liksom seglade iväg.

"Vi kanske kan begränsa oss lite?" är mitt, tråkiga, förslag "Men det är ju det jag har gjort! ;)" menar han. 

Jag drar fötterna efter mig ... lämnar risbuskar och krattor ... går in ... kokar kaffe ... skriver till er ... inser att jag har mött min överman. :P

Den lilla överlevaren.

ETT litet pelargonskott hade lyckats slå rot och överleva. Helt ensamt och bortglömt hittade jag det. Denna gång, på en avlägsen fönsterbräda.

I glömska hade alla dess syskon dött ut. Men nog var det just ensamheten och bortglömdheten som blivit detta lilla skottets räddning?

Jag hade hittat det förr, tagit fram det, placerat det på det bästa och mest soliga stället. På köksbänken fick det stå, mitt i händelsernas centrum. En tid av friskt liv hade det bjudits på. I glädjen, i skrattet, i ruschen, i gråten. Nära till hands för vattning och koldioxiddrypande kärlek ... nära till hands för nyfikna och pillriga små fingrar.

Sakta hade det sedan strypts. Ett efter ett hade de varsamt plockats bort, i tystnad hade hon plockat bort, dess lungor.

Vad var det för litet, skirt och ljusgrönt som låg där på mattan? Jo, jag såg vad det var! och jag förstod det fruktansvärda som hade hänt. Livrädd lyfte jag sakta blicken, så oförberedd men ändå varse om vad mitt öga skulle få skåda.

Det lilla pelargonskottet, det enda som överlevt, stod där naket och skändat.

I min ursinnighet, tog jag dess kruka, uppgiven och besviken. Bort, bort i glömskan, till en avlägsen fönsterbräda, blev det förpassat.

I ett rop på hjälp sträckte det sina gängliga, avklippta bladstjälkar upp mot mig. Lämna mig inte! bad det ... men jag gjorde det ändå.

Ja, ett litet pelargonskott hade lyckats slå rot och överleva. Men helt ensamt, för att glömmas bort, lämnade jag det. Och helt ensamt och bortglömt hittade jag det sedan åter. Denna gång, på en avlägsen fönsterbräda. Än en gång med en så skir och nyfödd grönska. Vem kunde veta, att det lilla pelargonskottet var en sådan oövervinnerlig överlevare? Att dess vilja att blomma och bära frukt, var så stark?

Tuktad, men med allt starkare och vackrare tillväxt stod det nu där. Det mötte min blick. Det var redo att möta sin framtid. Det spirade på nytt!

Idag kändes det sådär igen ... som att alla stirrade på mig!

Jag kom just hem ifrån affären. Jag var där helt själv ... alltså utan hela min armé ... av två små barn. Ser jag konstig ut på något sätt? "Har luggen hamnat på sned eller mascaran runnit?", "Rör jag mig underligt?", "Handlar jag konstigt?", "Har jag pratat för mig själv?" börjar jag undra. "Ser jag ut som en bov?" kan jag också tänka när jag sneglar ner mot mina utputande, av vantar, telefon, börs, nycklar, extrablöjor, tvättservetter ... med andra ord välfyllda, fickor. Så maler jag ner mig själv genom allt knäppare och knasigare funderinga ...

Ibland ruskar jag om mig själv, vaknar upp, ser mig omkring och tänker att ... "jag kan väl ändå inte verka underligare än hon där? ... och hon får gärna se ut så där för mig, det lägger minsann jag mig inte i" eller "jag är väl inte ovanligare än den där, helt vanliga, mamman där borta" eller "jag kan väl inte ha konstigare frisyr än den där människan där borta" ... och så känner jag mig, för en stund, precis som en av alla andra ;).

Hur många och konstiga tankar faller innanför ramen för normalt? Det kan man också fundera på. Kan det bara vara så att det är en följd av en väldigt god fantasi? Fantasi är ju bra att ha har man hört ... men ... hmm?

När jag beklagar mig för David så säger han ... "det är ju bara för att du är så snygg, som dom tittar" ... men mig lurar han inte, jag vet ju att han är partisk i frågan ;). Jag är dock både smart och tacksam och låter honom därför leva i tron om att det så är fallet ;) ... eller jag blundar och fortsätter att själv leva i tron om att han tycker att så är fallet. För ... hmm ... visst hörs det en viss ton av ironi i hans uttalande? Han säger det liksom lite skämtsamt sådär. Och hur ska jag egentligen tolka det?

Idag upplyste Jonathan mig om att "du har näshår mamma" ... "VA? står det ut?!" ... undrade jag genast och oroligt ... "eller måste du kolla IN i min näsa för att se det?" lade jag hoppfullt till. Det kanske var näshåret som de såg i dag på affären?! Alltså hur noga måste folk titta?

Jag kan bara konstaterat att, om jag är skapad med näshår är det väl meningen att jag ska ha näshår. Så jag gjorde nog rätt som jag gjorde idag på affären. Slog bort alla knäppa tankar, slog ihop mina klackar och vankade rakryggad vidare med min vagn, nynnande på den melodi som ljöd i bilens högtalare på väg till affären och som fastnat i min hjärna ...

"... han letar efter blad och efter rötter, för han är ve-ge-taaaa-rian. Men stadens gator är för hård för gåsafötter. Det växer inget gott i stan ... God dag herr Gås! kvack, kvack, kvack. Hur mås herr Gås? kvack, kvack ..." ... ;)




Bilden är från en bok som är Anna-Klaras ...

Bountykycklingar

Nu har Jonathan varit i farten igen. Denna gång blev det ett samarbete oss emellan. Sexornas hemkunskap stod för inspirationen, de gjorde påskgodis, Bounty ... och det ville vi också göra!

Jag googlade på recept och tog första bästa som råkade bli detta.

50g Margarin (eller smör)

0,5dl ljus sirap

0,5dl socker

2 dl vispgrädde

200g kokosflingor (1 påse)

150g mörk choklad

Koka sirap, socker, grädde och smör till en kolakräm. Ca 5-10 minuter. Blanda i kokosen (vi tog mer än vad det står) Låt "degen" kallna i kylen och rulla den sedan till små bollar. Smält blockchokladen och doppa kulorna i den.

Men vi kände förstås för att påska till det hela lite. Vi satte därför lite gul karamellfärg i smeten, rullade till små näbbar av marsipan och spritsade ögon av frosting, ett lakritsströssel fick bli en pupill. I stället för att doppa kulorna i choklad lät vi dem ligga i knäckform fylld av smält choklad.

Massor av små söta Bountykycklingar fick vi till.
Toppenbra och goda tycker vi!

  Testa!!